Innerstadsbruden

Jag är verkligen ingen chic storstadsbrutta, men det har visat sig att jag är en inbiten innerstadsbrud inners inne. Trots att jag har spenderat varenda sommar från födseln till dess att jag var typ 16 år på ett landställe i Norrland och konfronterats med "naturen" under sommarmånaderna har jag och naturen inte blivit ett dugg bättre vänner. Detta trots envist umgänge. Det har visat sig att jag och naturen är lika främmande för varandra nu som då, då som nu. Som liten var jag livrädd för myggor vad jag minns och om någon dödade en mygga som sedan segnade ner i min säng på landet var paniken total. Jag kunde inte ligga på den fläck där myggan legat. Rätt jobbigt eftersom det finns minst femhundra miljoner myggor i Hälsingland. Nyckelpigor har jag alltid gillat men i övrigt har jag aldrig haft mycketr till övers för kryp.

 Jag har aldrig någonsin sovit i ett tält och planerar heller inte att någonsin göra det under denna min livstid, men en gång var det nära. Jag var ca 10 år och var på landet där mina föräldrar riggat ett riktigt grönt fint tält. Jag tyckte att det kändes som ett eget litet hus och började genast att fixa och bona i tältet för att "inreda" det. Jag planerade att sova en natt i tältet och kände mig väldigt modig eftersom jag var (är) mörkrädd. Läget var under kontroll och jag kände mig peppad inför övernattningen. MEN planerna grusades då det var en äcklig spindel i tältet och jag kommer ihåg att jag panikade, for ut ur tältet som ett spjut för att aldrig någonsin sätta min fot där igen. Inte i det tältet eller något annat tält ever alltså...Behöver jag tillägga att jag är motsatsen till festivalmänniska?

 Under alla våra resor har jag kommit undan med blotta förskräckelsen!!! På Bali landade en jättestor insekt på H då vi låg och solade och t om H tyckte att den var äcklig. Fatta. I den stunden hade jag bara en tanke i huvudet: fan, vicken tur att den inte landade på mig! Jag hade dött. Knall och fall. På Seychellerna finns palmspindlar och deras nät var flera meter i diameter och jag paralyserades av skräck första gången jag såg dem på nära håll. OMG. Jag hade inga glasögon på mig och trodde att det var blommor i träden och gick närmare för att kolla, för blommor gillar jag ju...horror.

 Värst var det på Guadeloupe när en spindel satt i min garderob då jag sträckte in handen för att ta ett par nya trosor på morgonen. Mellan min hand och spindeln, som var stor som min hand, var det ca 5 cm då jag upptäckte den. Minns att mitt hjärta stannade. Jag stapplade ut ur rummet och kunde knappt få fram ord för att beträtta för H om situationen. Han begav sig in i sovrummet med en ihoprullad Lantliv och påbörjade jakten. Jag gömde mig ute på altanen SOM OM DET SKULLE VA SAFE! Efter fyra bankningar med tidningen i en jakt i sovrummet tog dramat slut men jag kunde inte längre känna mig trygg på Gwada...

 Här på torpet finns inga bamsingar av den kalibern, men senast idag var jag med om ett mindre trauma då jag dammsög bakom soffkuddarna och hittade en tillräckligt stor spindel för att få mig att hoppa högt och tjuta. Igår var det en stor spindel i en skål som jag tog ner från hatthyllan i köket. (Ja, vi har en gammal hatthylla i köket). Först såg jag den inte i botten på den svarta skålen men när jag väl gjorde det tappade jag skålen som föll i golvet utan att gå sönder. Jag blev plågsamt påmind om hur mycket kryp som kommer IN i huset. Jag är alltid på min vakt och kan aldrig koppla av till 100%. Som tur är går det mesta i vitt, så små snuskiga kryp är lätta att upptäcka.

 Ingenstans går jag säker, blev attackerad av en tvestjärt då jag låg och sov i min mysiga säng hemma i Solna för något år sedan. Det var inte trevligt och jag skakade liv i H som fick rycka ut på mördarjakt då jag med ett ryck hade lyckats skaka loss det lilla krypet från min hand och till min fasa såg det krypa iväg över golvet. Jag är övertgad om att den tänkt återvända till sängen för att terrorisera mig ytterligare.  Ryser än idag vid tanken på om den fortsatt till mitt ansikte. Hade aldrig överlevt det.

 Så vad är då grejen med dessa äckliga kryp, fåglarnas mat. Varför hatar jag dem alla? Minus nyckelpigorna då. Jo, för att de är äckliga. Att de inte är farliga spelar liksom ingen som helst roll. Jag är större än dem och allt det där och borde inte vara rädd eftersom de är så små, so what? Jag ser inte hälften så äcklig ut som dem, inte ens mina fötter gör det! (Jag filar dem varje vecka och krämar in dem varje kväll).

 Vill ju inte att barnen ska bli som jag, vill snarast träna dem till att bli mördarmaskiner som kan eliminera småkryp så att de kan rädda mig från dem nu och i framtiden...Skulle kunna betala för det bara jobbet blev gjort. Jag har ringt på hos grannar tidigare och bett om desperat hjälp på tunnelbanan då jag upptäckte en spindel på min vagn. Pinsamt, jag vet, men jag hade inget val!

 Det är lite jobbigt att ha det så här och nu hotar J med att blogga om oss här på torpet och våra "naturupplevelser", haha, han tycker att jag och ungarna är hopplösa. Och ja, jag är hopplös, mitt eget största hinder. För någonstans inne i mig finns en obeskrivlig längtan efter att vistas ute i naturen. Jag vill ligga och gräva i rabatterna och pyssla med blommorna, men jag kan inte för att rädslan för småkryp är ännu större. MEN jag försöker tappert och idag tog jag mod till mig och fixade lite ändå. På min vakt givetvis och med en del tjut, men jag gjorde det. Jag kan numera titta på en liten spindel utan att tappa andan och jag skriker inte längre då jag ser en gråsugga. J tycker att jag blivit bättre än förra sommaren och jag tror att han har rätt för jag fortsätter att vistas på torpet trots skäckupplevelserna.

 Kanske finns det hopp för mig? Men är man född i en storstad som Bogotá och har kommit till Stockholm via Paris kanske man inte kan bli en tvättäkta lantis? En gång innerstadsbrud, alltid innerstadsbrud. I själ och hjärta.

Se vad fint jag och Blanca har rensat. Och ja, vi såg spindlar.