Mitt liv som film

Det var kaos i dag. Inget nytt. För lite sömn, ensam med alla fyra på morgonen, stress. Feffes blixtlås pajade, Blanca babblade, Coco satte sig på tvären, Isla vägrade sitta i vagnen, jag fick psykbryt och tårarna kom i ren ilska och frustration. Vi kom till dagis, jag lämnade alla. F grät hysteriskt. Jag gick hem i regnet med musik dånandes i öronen. Mitt liv. Just idag.

 En dålig film.

 Jag har inte jobbat idag. Jag har pratat i telefon. Länge för ovanlighetens skull. Jag pratar sällan i telefon numera om det inte är ett intervjuoffer jag pratar med. Idag hände det. Pratade i tre timmar och jag orkar inte ens ha dåligt samvete över det, fast jag borde. Mitt i samtalet fick jag ett mail. Min favoritbilaga ligger på is. Det vill säga, kommer med största sannolikhet inte att publiceras...Tråkigt. Pengar får jag ju, men sedan blir det inge mer med den. Heller.

 Mitt liv som film.

 Jag sitter i ett regnigt land, typ ett öststatsland. Solen existerar inte. Det är en film som är filmad med en grå lins framför kameran. Alla miljöer är tråkiga och gettofasaderna tornar upp sig som en jätte framför den lilla människan. Det är trångt, miljöerna krymper och blir klaustrofobiska. Alla på gatan går med svarta paraplyer eller nedsänkta huvuden för att undvika att bli blöta i ansiktet.

 Jag, den lilla journalisten sitter och knappar på mitt tangentbord i vanlig ordning. Varje dag samma sak. Det blir sju olika "knapparklipp" i filmen. Jag har på mig olika kläder varje dag och på så vis förstår man att dagarna går. Det blir likadana klipp då vi stretar hem från dagis, samma sak varje dag, olika kläder men samma väder. Det blir även filmklipp från matlagningen vid spisen där jag också står varje dag. Jag lagar mat, medlar i konflikter och försöker samtidigt svara på hundra frågor om allt mellan himmel och jord.
 
 – Ariel stavas: A-R-I-E-L. Nej, I, inte J...
 – Sluta slåss, va snälla mot varandra nu...
 – Lämna inte saxen på golvet så att Ferdinand tar den...
 – Oj, vilken fin teckning...
 – Vänta en sekund, jag ska torka dig...
 – Jag kan inte plocka ner spelen nu, jag lagar mat...
 – Nej, ingen macka nu, maten är snaaaart klar...

  Jag slevar upp mat. skär mat, häller upp dryck, hämtar papper, torkar golv, torkar bord, hämtar mer vatten, lägger upp mer mat. Dukar av, fyller diskmaskinen, städar köket, torkar golvet, torkar av bordet, sanerar barn, byter blöjor.

Min film. 

 Jag ser hur den klipps ihop. Rutiner, brustna rutiner, kaos, oväntade inslag, fler oväntade inslag. Bara oväntade inslag. Mer kaos.

 Antihjälten, jag, kämpar i min vardag. Stretar, jobbar, fixar och donar. Kämpar lite till. Snubblar till, faller, reser mig igen. Kämpar vidare. Den grå linsen sitter på alltjämt. Solen finns inte mer. Löven på träden har alla samma färg. Grå. Grått som mitt namn.

Brytpunkt (det kommer alltid en sådan i filmerna)

Allting vänder. Himlen blir blå. Antihjälten får sin revansch. Solen strålar. Människorna på gatan fäller ihop sina svarta paraplyer och ler. Journalisten får sitt scoop, pengarna rullar in. Den grå färgen rinner av fasaderna som plötsligt badar i sol. Löven på träden sprakar likt fyrverkerier.