Nä, det har jag inte. Jag kommer från en ateistfamilj och tror heller inte på Gud. Jag är inte med i svenska kyrkan sedan barnsben och vill heller inte ha en kristen begravning. Jag gifte mig i kyrkan mest för att H ville det och för att jag ville åt den vackra lokalen. Dålig stil kan tyckas! Jag vill inte ha med någon gud i mitt liv, jag kan själv! Jag vill inte förlita mig på någon skäggig gubbe i himlen för han kan inte göra ett skit för mig. Om det nu fanns en gud skulle inte jorden vara en så ond plats som den på många sätt och vis faktiskt är. Nej, det kan inte finnas någon gud.
Men ibland önskar jag nästan ändå att jag hade trott på en gud. Det skulle säkerligen skänka tröst i många situationer och jag förstår verkligen att många tror på en gud, Gud. Det låter bra och att be en bön till en högre makt låter så fint på något vis, så heligt.
Två gånger i mitt liv har jag bett till Gud. Första gången var när jag var nio år och önskade mig stora slottet till mina ponnyhästar. Jag visste att det var så pass dyrt att jag förmodligen aldrig skulle få det så jag tänkte att jag skulle ta till lite hjälp från ovan. Det hjälpte inte. Det blev inget slott i julklapp. Andra gången jag bad till Gud var natten då min pappa dog. Jag bad om en ny chans. En chans att få ställa allt till rätta en gång för alla. Inte heller den gången hjälpte det. Uppenbarligen. Kanske var det lite mycket begärt med tanke på att jag inte bryr mig om Gud i min vardag. Vad vet jag.
För min del handlar det att tro på det goda i människor, tro på goda handlingar. Tro på välvilja och medmänsklighet. Tro på att underlätta vardagen för sina medmänniskor, sprida kärlek och glädje. Jag tror på den inre styrkan i varje människa. I de stunder när jag känner mig svag, allt för ofta numera, försöker jag att finna styrkan i mitt inre och i min tro på mig själv och min egen kapacitet. Jag blundar, koncentrerar mig, andas in som för att suga åt mig all kraft, håller andan och andas sedan sakta ut. Under utandningen fördelar jag energin från huvud till ben med en svepande gest, på så vid kapslar jag in mig själv med styrkeenergi och det helar min kropp från negativa tankar och dålig energi. Denna lilla procedur har jag kommit på själv och den brukar lugna mig. Andningen är koncentrerad. När jag är klar tar jag nya tag och tänker: Nu jäklar kör jag!
Jag är aningen cynisk, men jag vet att i slutändan har man bara sig själv. Det är bara jag som kan hjälpa och stötta mig när det väl gäller. Jag vet att jag inte har tid att gnälla och tycka synd om mig själv. När jag haft en svag stund lägger jag in en högre växel istället för jag finner styrka i att jobba på. Jag har en inbyggd vilja att saker och ting ska gå att fixa. Jag är rätt envis och har jag gett mig den på att något ska funka så vill jag gärna nå mina egna mål. Jag tänker att allt är möjligt om jag bara jobbar hårt för det.
Tänker jag neggo blir det neggo, tänker jag "det går", ja, då är sannolikheten för att det ska gå bra mycket större. Ibland funkar inte mitt eget pepp lika bra och det är då den där guden kanske skulle hjälpa mig ändå. Men jag bara kan inte tro. Istället tänker jag på min pappa och mina fastrar, jag känner hur de knuffar mig framåt hur de cirkulerar runt omkring mig och påminner mig om att jag faktiskt lever. Och att jag visst kan. Påminner mig om att jag fått en fantastisk chans här på vår orättvisa jord. Jag har en fin familj, tak över huvudet, mat på bordet!!! Jag är omringad av kärlek. Det är det fundamentala. Har jag mig själv eller Gud att tacka för detta? OMG, inte vet jag! En stor nypa tur i alla fall...Hur som helst tror jag att det är viktigast att tro på kärleken och den inre styrkan som finns där i varje människa. Det får förbli min tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar