En timme i taget

En timme i taget. Hundra saker åt gången. Så ser det ut just nu.

"Håll huvudet kallt, få inte panik. Jobba systematiskt, tänk inte för mycket, sätt på autopiloten." 

  Så tänker jag inte, för det hinner jag inte, men så kör jag på. Så kör vi på, som ett tyskt maskineri. Jag har knappt pratat med H sedan han åkte till London och pratar vi kommunicerar vi bara det viktigaste. Det går inte att prata när barnen är vakna och Ferdinand håller oss vakna. I natt sov H ca 3 osammanhängande timmar, jag fick sova lite längre på morgonen. C vaknar och vill ha kram varje natt, Isla vaknar av sin hosta och vill inte ligga ensam, F somnar bara i mitten av vår säng. 

  Halva barnaskaran är sjuka,  hela barnaskaran skriker, bråkar och gnäller, jag hör knappt mina egna tankar som tumlar runt i huvudet. Jag trampar på kex i köket, kletiga makaroner fastnar under strumpan, jag hittar mackor i soffan och i badrummet, trampar på kex i arbetsrummet, halkar på en bok, kliver i ett glas utspillt vatten...

  

   Jag orkar inte få panik längre, jag har stängt av nu. Jag andas lätt, men kontrollerat, är på spänn 24 timmar om dygnet. Det är spännande att se hur länge detta ska hålla på, veckorna går, ingen ljusning i sikte. Jag och H mot resten av världen. Så känns det, vi är solo utlämnade åt vårt eget öde på en öde ö. Vi har bara varandra. Men vi har i alla fall varandra, och det finns ingen annan på detta jordklot som jag skulle stå ut med, eller ens vilja vara med på en öde ö förutom H.