Ett litet "hej" från den döende bloggen

Har just intervjuat en dunderexpert om utmattningssyndrom och började typ undra om samtalet handlade om bara just MIG! Det gjorde det givetvis inte, det bara kändes så för just när hon räknade upp symptom, orsaker och verkan var det som om jag hade lättat mitt skrumpna lilla hjärta för henne.

  Just nu känner jag igen alla tecken alltför väl! Kunde bocka av alla punkter i princip; dålig sömn, ont i axlar och rygg, oroskänslor i magen, svårt att koncentrera mig och hålla fler saker i huvudet samtidigt, jobbar långsammare, är irriterad och låg. Jag har kommit till det stadium när sömn och vila inte längre ger någon återhämtning för att det helt enkelt inte räcker. Fyra dagar i Paris var fantastiska, men väl hemma när allt åter rullar igång är Paris återhämtningsmässigt borta på mindre än en vecka även om perfekt underbara minnen består for ever.

  Jag tog till mig allt experten sa och hoppas nu själv kunna följa hennes råd och tips. Egentligen var det ganska självklara grundläggande grejer, men tänk att det ska vara så svårt att få till! Det är märkligt, för under stress reagerar de flesta av oss med att leva osundare och på ett sätt som egentligen direkt förvärrar situationen. Jag var visst inget lyckat undantag. SYND! För mig alltså.

  Att ha haft sjuka barn hemma i inte mindre än 11 veckor har tagit på mitt psyke. Stressen det ackumulerat har inte varit nådig. Jag har varit helt sönderstressad och fått tunnelseende. jag och H har bara kunnat koncentrerat oss på att fixa en dag i taget, ibland har jag inte ens orkat tänka längre än en timme framåt i tiden. Allt som inte rört vår cirkus (inklusive E givetvis) eller arbete har fått stå tillbaka helt och hållet. Jag har liksom inte haft tid att tänka på/bry mig om något annat. Helt galet!

  Men det är väl bara så det blir och eftersom jag och H inte har någon familj eller släkt som kan eller vill hjälpa oss (E undantagen givetvis) så har vi liksom ingen vi kan luta oss mot förutom varandra. Och återigen så är jag så evinnerligt fett JÄVLA tacksam över att det är tillsammans med just H som jag titt som tätt sitter i skiten och ingen annan. Det finns ingen som det går att lita på som H, han är en klippa till och med när han själv är nere för räkning med dubbla hjärtslag och ögoninfektion från helvetet. Trots det peppar han mig alltid och jag bara fattar inte hur han orkar!!! Han klagar aldrig utan bara kämpar på för familjens bästa.

Jag skriver det här och jag säger det nästan dagligen till honom:

Du är heeeeelt fantastisk. Jag vet fan ingen som kämpar och jobbar så hårt som du trots att du knappt sover något alls. Jag beundrar din styrka och din otroliga uthållighet, din entusiasm och stretarvilja fast allt känns så jävla motigt. Jag beundrar hur du lyckas se det positiva i vår tillvaro när jag själv bara vill lägga mig ner och ge upp. Din kärlek till familjen ger oss alla styrka och jag vill bli en bättre människa och kämpa på vid din sida till dess vi båda stupar om det så ska va. Jag älskar dig över allt annat på jorden och kan inte leva en enda dag utan dig. 

  Men i helgen får du gärna montera ihop Blancas cykel och lägga ut de där grejerna på Blocket samt fixa min deklaration!!!!

  Idag är alla på dagis för anda dagen i rad och jag jobbar på för fullt, ligger lite efter givetvis men tror ändå att allt är under kontroll. Lyssnar på Jill Scotts A lovely day och försöker intala mig själv att det är just det som det är.