Det tär med i-landsproblem!

En liten blomma på handfatet kan få den suraste och tröttaste lilla mamma att le slött...

Det är knappast någon nyhet att flytt är en relationskiller, och det är heller ingen nyhet för oss här hemma att killern slagit till även här. Jag tycker egentligen att vi klarat det hela hyfsat bra i den meningen att vi kommit relativt lindrigt undan men helt fria har vi inte gått. Med tanke på att vi har fyra små barm där den äldsta just fyllt fem år antar jag att det hela skulle ha kunnat vara bra mycket värre:-)! Vi har kommit i ordning snabbt och de delar av lägenheten som är renoverade, vilket nästan är alla, ser ut så som vi vill ha dem. Finlir finns det att trixa med men det går helt klart att bo här nu sedan någon vecka och livet rullar på, eller rusar på är nog mer korrekt. Lite hyllor ska upp så att vi kan städa barnens rum mer ordentligt och det fattas gardiner på de få ställen där vi ska ha det (är inget gardinfreak) och lite annat sådant smått. Easypeasy med andra ord!

Trots detta är det ändå ofattbart rörigt här och toleransnivån lååååååååg. Jag har inte sovit bra sedan vi flyttade in, barnen har krånglat en del på nätterna och jag känner mig tröttare än på länge. Jag som alltid sover som en sten sover hårt men ändå inte bra. Det låter säkert konstigt, men jag förstår precis vad jag menar. Små saker stör mig så som att täcket inte ligger som det ska, att sängen åkt ut en bit från väggen, att jag inte får till rätt puff på kudden, sängens placering etc. Allt är fortfarande ovant och jag känner mig helt enkelt inte hemma! Det gör nog ingen av oss riktigt för vi har naturligtvis inte bott in oss på blott fem veckor. Liten Feffelito vaknar dessutom absolut senast kl 06:00 och har man då varit korkad nog att gå och lägga sig vid 24:00 blir det inte helt lyckat...

Jag och H missförstår varandra, vi tänder snabbt på alla cylindrar och går igång på skitsaker. Gammalt groll dras fram och dammas av när vi ändå är i farten: "du har alltid gjort si eller så och för sju år sedan sa du faktiskt att..." och så vidare bla bla bla. Konstruktivt? Nä, men det är flytten som gjort det! Rutinerna som vi jobbat in sitter inte och det är virr och stirr hitan och ditan, vilket ytterligare bidrar till den allt mindre muntra stämningen. Jag stör mig på att det inte finns några hela lampor på detta bygge och att vi sitter och äter i halvmörkret varje dag trots att jag tänder en massa ljus. Mysigt? Nä, irriterande för man ser inget.

Vi har nu kommit till den punkt då vi åter måste ta oss samman och mobilisera för att komma över denna höga tröskel. Det går segt just nu för ingen orkar, vi är för trötta. Men vi kan inte tömma Ferdinands rum eller hobbyrummet förrän vi målat garderoberna och ingen orkar sitta på kvällarna och rolla dem, jag orkar inte göra det nu heller, det känns asjobbigt! Men gör vi inte det kan vi inte packa upp våra kläder som fortfarande ligger i resväskor, eller stoppa in grejer från de sista kartongerna heller för den delen. Allt detta vet jag, men vad hjälper det? Det finns inga genvägar det har jag redan insett och det är bara såååååååå synd:-(. Jag känner mig apatisk och måste råda bot på det. Men hur? Ja, hur?!

Till att börja med har jag och H återigen slutit fred, hehe, och för 70:e gången har vi konstaterat att vi inte ska bli osams och att vi egentligen inte menar det dumma vi sagt utan bara är trötta. Yeah right? Ligger det verkligen INGEN som helst sanning i alla dessa anklagelser som numera tenderat att bli desamma år efter år? Jag kan ju bara skriva för mig själv och helt ogrundade är det ju inte (H släng dina egna jävla strumpor i tvättkorgen t ex)! Jaja, hur som helst ska jag styra upp matsedeln nu och inventera skafferiet för H ska iväg och handla ikväll, det är ju tisdag. Måste nästan gå in på min gamla blogg och skrolla fram det där fina schemat som jag utarbetat och som rullade på så bra då vi bodde kvar hemma. Jag menar i förra lägenheten.

Ett tomt skafferi gör ingen glad och vägen till allas hjärtan (inte bara mannens) går genom magen, det har jag märkt på samtliga familjemedlemmar och jag är inget undantag! En jämn blodsockernivå kan rädda många situationer så nu börjar jag med det...

Ytterligare ett litet blomsterstilleben som får mig att le lite lamt.