Den 15 juni.

Idag är det alltså två år sedan min pappa dog. Vid den här tiden, då för två år sedan, satt jag på en bänk i Hagaparken och tittade ut över koppartältsbacken. Det var mulet väder och regnet hängde i luften, jag var nog i det närmaste i någon slags apatisk chock och jag minns att allt kändes så oerhört overkligt. Fem timmar tidigare hade jag hållit min pappa i handen och sett honom ta sitt sista andetag. Jag hade sett min lilla pappa dö. Jag har nog aldrig känt mig så förvirrad som då, så liten inför livet och det faktum att allt en dag kommer att ta slut. Samma öde gäller för oss alla som vandrar på denna planet, allt som fötts måste en gång dö. På ett sätt är det vackert, och på många sätt är det så sorgligt.

 Förra året kände jag panik inför den 15 juni, jag visste inte vad jag skulle göra och stressen var olidlig. Det värsta var att jag inte längre kunde tänka att för ett år sedan gjorde min pappa ditten och datten utan att jag från och med den dagen var tvungen att tänka att för ett år sedan på just denna dagen var min pappa död och gjorde inget mer. Någonsin.

 I år är det annorlunda. Stressen är borta, men tomheten infinner sig istället. Mest tänker jag på min mamma som måste genomlida denna dag. Idag är det extra tungt, men hon måste resten av sitt liv genomlida dagar utan min pappa. Givetvis kommer hon att kunna känna sig glad och ha roliga stunder, men jag vet att hon aldrig någonsin kommer att bli hel igen och jag vet att hon innerst inne väntar på att min pappa ska sätta nyckeln i dörren och komma hem även om hon logiskt sett vet att det aldrig kommer att hända.

 Jag vill inte tänka tanken men tänker ändå på om jag själv skulle hamna i den situationen. Tänk om H var för evigt borta? Vad skulle jag göra då? Jag skulle också vänta på honom resten av mitt liv, jag kan inte leva utan honom...just för att jag känner så inser jag hur det är för min mamma. Jag tycker så synd om henne, den stela isdrottningen är ensam nu i sin högfärd.

 Så, vad gör jag då en dag som denna? Ingenting tror jag. Jag ska försöka att njuta av dagen och ta tillvara på den tid som blev över för min pappa. Jag inbillar mig att jag förtjänar att ta det lite lugnt idag. På ett sätt känner mig inte ledsen, det här är ju liksom inte min pappas dag, det här är bara datumet på den dagen han inte längre kunde stanna kvar. Min pappas "dag" var alla de dagar han levde och hade ett liv här på jorden, varför ska jag vara ledsen över det? Egentligen.

 Nu bestämmer jag mig för att vara glad och njuta av allt fint som livet har att erbjuda, det här ska bli en fin dag med bra innehåll. Imorgon har Coco sitt kalas och ikväll ska jag och H baka. Älskar när vi bakar tillsammans, det är så mysigt. Coco ser fram emot sitt kalas så mycket och jag vill att hon ska få en rolig kalasdag. Det är sådana saker som livet handlar om :-)!

 Som skrivet så känner jag mig lugn och på rätt bra humör. Men ändå kommer tårarna. Jag låter dem komma, det är ok, jag ler fast tårarna trillar och det är faktiskt helt ok.

Idag tänker jag på dig pappa, jag vet att du är med mig för det känner jag i mitt hjärta.