Näe, så vill jag inte leva! MEN så vill jag ha det...

H pratar en del "barn" med sina kolleger och kunder som har äldre barn och får en inblick i hur livet kommer att te sig framöver. Små barn små bekymmer, ja, det har man ju hört till leda förr men eftersom alla säger det ligger det väl dessvärre en del i det vad det verkar. En sak alla också talar om är livet med 100 aktviteter. Jag ryyyyyser! Alla föräldrar verkar ägna större delen av helgerna åt att köra barn till träningar av olika slag, det är uppstigning i ottan både lördag och söndag och sedan är det fotboll, handboll och what ever. Tävlingar är det var och varannan helg och då gärna i någon kommun typ långt bort som allra bäst. Korvförsäljning kl. 08:00 en gudsförgäten söndag står också på schemat titt som tätt!


HUA!

 Om man som förälder inte ställer upp och är engagerad i aktiviteterna till tusen kollar de andar föräldrarna snett och anser att man är en dålig förälder. Värst av allt är att en del föräldrar märkt att tränarna också blir snea och ger "oengagerade föräldrars" barn mindre speltid på plan osv, alltså barnen straffas för att föräldrarna inte är tillräckligt med. Ingen vill väl att barnen ska bli utanför för att man själv inte är tillräckligt med. Men vadå, det är väl barnen och inte jag som ska hålla på med fotboll eller vad det nu handlar om.

 En del föräldrar hinner knappt träffas på helgerna för att deras tid går åt till barnens aktiviteter. Middagarna i veckan blir kaos för att alla ska iväg åt olika håll. En förälder var så lättad är hans son slutade att spela fotboll för då fick han lite tid över för sig själv på helgen.

SKA DET VA SÅ?

I mina öron låter det helt sjukt, men det är mer än en som drar samma  visa och jag känner bara att fy, så vill inte jag ha det! Klart att jag vill stötta mina telingar och jag har inget emot att vara engagerad, men till en viss gräns. Jag vill gärna känna att även jag har ett liv! Det måste man väl få ha? Liiiite i alla fall!?  Var går gränsen undrar jag, hemmet måste ju fortfarande skötas med allt vad det innebär och jag har ingen lust att jobba skiten ur mig mer än jag redan gör. En mamma jag känner sover knappt för att hinna med allt som ska fixas med familj, träningar osv. Jag ser en lååång mörk tunnel framför mig.

 Inte vet jag, men ställs det inte lite väl höga krav på föräldrarna numera. Man ska fixa och dona med allt och vara kittad på alla områden. I min värld går ändå skolan först. Aktiviteter är ett bra komplement, men först ska skolan kirras innan man kan hålla på med annat. Aktiviteterna får inte ta över skolan och övriga livet totalt. Jag vill inte det!


 Men det är väl med det som med allt annat, rätt vad det är sitter jag väl där i en gympasal i långt bort i stan och säljer korv en söndag kl. 06:00.  Eller det blir väl inte en söndag i månaden med fyra barn utan typ mer fyra söndagar i månaden ;-) :-(. Blir det någon söndag kvar i månaden då? Jag ryser ännu mer...

MEN, en sak kommer jag att införa och det kan INGEN ändra på, hör ni det alla saddo- och nazitränare där ute...I min familj kommer vi att äta en borgelig söndagsmiddag och den kommer att vara OBLIGATORISK: alla ska närvara, familjen ska samlas ordentligt en dag i veckan och så är det bara. En gammal skolkompis till mig åt alltid söndagsmiddag med sin familj och det var inget konstigt med det. Ville man hitta på något med henne en söndag gick det bra men då var det före eller eftermiddagen för den spenderade familjen ALLTID ihop och det var inge snack om saken. Jag gillar idén skarpt och jag tror att det är bra för att stärka familjen och sammanhållningen.

Jag ska hålla ihop denna lilla maffia, jag ska lära barnen att uppskatta familjelivet och att värna om varandra. Jag ska lära dessa syskon att visa respekt för varandra och betydelsen av en riktig familj. Det är mitt och Hassebasses jobb, det är vi som visar vägen. Även om det är stökiga tillställningar anser jag att det är så viktigt att samla familjen runt matbordet, äta gott och spendera lite galen tid tillsammans. Det är ett bra fundament och jag är övertygad om att sådan stunder tillsammans stärker familjekänslan och cirkusgemenskapen!