Satt och pratade med H om åldrande och vårdhem igår och vi var rörande överens om att mardrömmen skulle vara att mögla bort på något hem i en vrå någonstans i detta avlånga land. Ensam och utsatt utan någon som brydde sig om en. Jag har förlorat en del äldre släktingar i mina dar och därtill en far så jag har givetvis tänkt en del på åldrandet. Min pappa hade åtta syskon, varav en fortfarande är i livet, en efter en har de gått bort alla på olika sätt. De har hjärt- och kärlproblem i släkten och flera av dem blev drabbade av sjukdomar som relaterat till det. Att vara långtidssjuk låter inte kul, att åldras på ett hem och tyna bort låter heller inte så kul, att bara gå och dö knall och fall låter heller inget vidare. SUCK! Kanske är det lika bra att man inte får välja...
Jag tänker ofta på min lilla faster D som åldrades på ett hem i Gävle. Jag hälsade på henne några gånger men inte tillräckligt ofta för att känna mig nöjd. Lilla D tappade talförmågan och satt i rullstol. Hon disponerade ett litet rum på hemmet där det fanns en sjukhussäng och få andra övriga personliga tillhörigheter. En hylla, ett litet bord, två stolar och några foton, mycket mer var där inte. Hon hade plastblommor i fönstren för att de inte fick ha riktiga växter då personalen inte hade tid att vattna dem. Lilla faster D var klar i huvudet men hade svårt att äta och kunde inte röra sig eller tala. Hon rullades mellan sitt lilla rum och allrummet där alla gamlingarna satt vända mot en tv, även om det var uppenbart att de i sinnet var någon annanstans. Någon gång i veckan rullades de ut på altanen. Besöken gav mig grym ångest och värk i hjärtat även om jag ville hälsa på. Jag såg i D:s ögon att hon sken upp då jag och H hälsade på henne. Jag minns även hur jag fick mata min lilla faster med bulle och saft och hur svårt det var för henne att svälja, mycket av saften rann ur munnen och bullen blöttes upp och blev till kladd. Det var svårare att peta i henne lite fika än det är att mata mina barn.
Inte vet jag hur mycket hon brydde sig om att ha förlorat sitt hem och sina tillhörigheter eftersom jag aldrig kunde fråga henne. I bokhyllan stod hennes bröllopsfoto och ett foto på hennes man G i stilig mundering. D hade inga egna barn, men som väl var en stor släkt. Min faster M bodde även hon i Gävle och hon brukade åka färdtjänst till D:s boende för att hälsa på henne. Jag tror att det kostade 40 kronor, vilket inte låter så farligt, men min faster hade inte råd att åka en gång i veckan som hon ville vilket i mina öron lät helt galet. M sa till mig att hemmet ändå var rätt bra och att de tog väl hand om D. Ibland hände det även att personalen målade naglarna på D så att hon skulle få vara lite fin. Vet även att M sagt till släkten att hon hellre skulle dö än att hamna på hem och hellre dö än att drabbas så hårt som systern I hade gjort. I hade sockersjuka, som de äldre sa i Gävle, hon hade blivit blind och fått amputera ett ben tror jag. Så ville M inte ha det och tänk att hon fick dö utan att behöva amputera sitt ena ben vilket hon faktiskt behövt göra om hon överlevt det som till slut tog hennes liv. Alla var så lättade över att hon slapp det! (Å så vart hon dö på lasarettet, som faster M hade beskrivit det, och ja, det vart hon;-))
Mina fastrar och farbröder i Gävle hade alla arbetat hårt i sina liv, inga glassardagar där inte och när min faster berättade om sin mans barndom kunde man inte annat än att gråta. Så grym världen kan vara, så grymma människor som lever i denna värld kan vara. Ja, slet gjorde de verkligen allesammans. Efter det att faster M:s man gått bort tappade min faster livsgnistan och ringde man henne och frågade hur det var svarade hon alltid samma sak: med M.... N...... är det bara skit! Visste aldrig vad jag skulle svara då, men det gjorde ont i mitt hjärta för jag vet hur mycket hon saknade sin man och hon drabbades även av en rad krämpor.
Nu sitter jag här, mitt upp i livet med ett ständigt kaos omkring mig och ålderdomen känns så avlägsen, men trots det kan jag inte låta bli att tänka på den. Jag funderar över hur jag kommer att minnas den här tiden, att det troligtvis är den bästa tiden i mitt liv! Tänk, jag bor med min man som jag älskar, jag har mina barn nära mig varje dag, bättre än så kan det rimligtvis inte bli. Tänk om det är jag som en dag ligger där ensam i en sjukhussäng i ett rum på något hem, klar i knoppen och väl medveten om att livets bästa dagar är förbi. Kommer jag då med sorg i hjärtat minnas allt som en gång var mitt; familjelivet, lägenheten som inhyste hela familjen, matbordet där vi satt och åt osv, eller kommer jag bara att glädjas åt att jag har så fina minnen? Säkert både ock. Jag tänker att mina fastrar en gång också var mitt uppe i livet med allt vad de gjorde, att de en gång var lika aktiva som jag är nu, att de hade en massa vänner som de umgicks med, att de levde och verkade helt enkelt. Det vill säga innan ålderdomen slog till.
En dag tas allt ifrån oss, allt vi har här på jorden är bara till låns. Lägenheter, bilar, smycken, allt vad det nu är vi samlar på oss måste vi lämna ifrån oss, ja t om läppglans och nagellack:-(. Vi måste även, om än temporärt, lämna nära och kära. Det enda som verkligen består är de minnen vi lämnar kvar efter oss och den kärleken som vi förhoppningsvis har gett. Visst kan det finnas minnesvärda symboler och saker som får oss att tänka på dem som gått bort, mitt hem är fullt av dem, saker som jag vårdar extra ömt för att jag vet att de betytt mycket för någon annan, men i slutändan är det bara saker. Det är kärleken och minnena som är den största gåvan. Varje liv och levnadsöde är unikt, varje människa är unik. Dem du ser på bussen och i tunnelbanan betyder lika mycket för någon som dina nära och kära betyder för dig. Vi förtjänar alla att behandlas med respekt, ung som gammal.
Vi lever i ett välfärdsland, betalar så pass mycket skatt att man aldrig någonsin skulle behöva höra talas om, eller behöva läsa om att folk far illa inom t ex äldrevården. Jag kan för mitt liv inte fatta att man gång på gång får höra rysare om hur illa äldre har behandlats. Jag blir så upprörd över att detta samhälle inte kan rå om de äldre bättre. Alla som får leva av hälsan kommer en gång att hamna i liknande situationer, tänk på det! Vi i Sverige slår oss för bröstet och tror att vi fortfarande är ett föredöme i så många avseenden, men vi lever på gamla meriter. Ska äldre behandlas på ett ovärdigt sätt kan vi lika gärna återinföra ätterstupan och fattigstugan. För vad är egentligen skillnaden? Fattigstugan och ätterstupan vet man i alla fall vad det är!!! Det är ärligt, uppriktigt och konkret åtminstone. Men att ligga i en sjuksäng och inte få vård, inte kunna få uträtta sina behov, inte få hjälp med att tvätta sig, inte får rätten till en värdig situation i livets slutskede är INTE ok. I detta moderna land vill jag aldrig mer höra talas om skandaler, jag vill att politikerna tar sitt ansvar, att samhället vördar de som redan kämpat och låter dem få vila värdigt den tid de har kvar!
Jag är "så glad" för att min pappa slapp allt det där, han dog knall och fall. Han skulle aldrig ha fixat att sitta overksam i en rullstol. Men hur han än levde och vad han nu än gjorde så har han ändå lyckats med det viktigaste: att lämna kärleken efter sig, för kom ihåg, det är det enda som egentligen spelar någon roll...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar