MATGLÄDJE

Hejdå till dessa två kokböcker som INTE på något vis inspirerar mig...

Jag älskar mat! Verkligen. God och vällagad mat får mig att njuta och gör mig lycklig ända in i själen:-). Jag tänker gärna på mat och gillar att titta på bilder där anrättningar presenteras på ett högst smakfullt sätt. I vårt förra kök, som jag älskade, lagade jag också mycket mat. Köket var litet men det var ändå bra planerat och det funkade bra att laga mat där, jag kände mig grymt inspirerad. Jag älskar att testa nya recept och det gjorde jag också, mycket blev bra och nya smaksensationer presenterades för familjen medan andra rätter inte blev lika lyckade och heller inte lika poppis. Min kokbok Hurry curry kan jag inte leva utan och bilderna från tidningen Lantliv är så vackra och recepten bra så därifrån har jag testat mycket och det är allt från bröd till godis. 

Jag har lyckan att ha fyra matglada barn hemma också, det är helt galet vad de käkar! De äter mycket och de äter alla möjliga grejer som chiliräkor, sushi, franska vingrytor, indiskinspirerade rätter, thai och allt vad det nu är. Det kan visserligen vara lite si och så med grönsakerna ibland, men det där går i vågor har jag märkt. Isla och Blanca är tokigast och lilla Isla gör högljudda mmmmmmmmm-ljud när det är riktigt smarrigt, det har hon alltid gjort. Ibland äter hon så mycket att jag nästan blir orollig bara därför. B skrattade av lycka när hon var liten och åt något hon gillade extra mycket. Så härligt och underbart!!! Coco kan vara lite trixig ibland men det är bara typiskt Coco...Ferdinand vill inte längre veta av burkar som han under en period föredragit, utan nu suktar han efter vår mat och snabb är han! N blev av med sitt bröd i veckan då vi lunchade, innan hon hann ställa tallriken på bordet hade F slängt ut sin låååååånga arm och norpat åt sig brödet utan att N märkt det. Först när hon satt sig såg hon att det var borta och då satt F som bäst och mumsade på det. Hehe! Här hemma skriker han till dess att han får äta av vår mat, killen är 10 månader gammal.

För mig är måltiderna nästan lite heliga, i synnerhet middagen och helgfrukostarna. Jag vill samla hela min familj och avnjuta en härlig måltid tillsammans. Maten skall vara hemlagad NATURLIGTVIS, med få undantag, ljusen ska vara tända och det ska vara trevligt dukat. Under måltiden får det gärna stojas och skrattas (så länge det inte går helt över styr, vilket det väl ofta gör här numera) och vill man sjunga en trudelutt funkar det med. Min familj är kontinental i det avseendet och jag fullkomligt älskar det. Det är som på film när man ser t ex en stor italiensk familj äta middag och jag är så lycklig över att ha en så stor fin familj. Inser även att jag nog alltid drömt om att ha en härligt gäng omkring mig och tänk att den drömmen gått i uppfyllelse.

Givetvis blir våra middagar allt som oftast lite stökiga och kaotiska. Isla bara måste dissa vegomat innan hon till slut äter och skrapar tallriken ren, det skriks om saft och juice fast det bara dricks vid speciella tillfällen, glas åker i golvet, gärna nypåfyllda, alla som inte blir serverade på sekunden gapar argsint, Isla kastar mat och spelar pajas för att få syrrorna att skratta, F blir upprörd om han inte får smaka och ger ifrån sig gälla delfinljud osv. Mitt i allt detta jobbar jag och H som galningar med att sleva upp mat, dela mat, fylla på glas, torka utspilld mjölk, medla i någon fajt, springa och torka på toa och vad det nu kan vara för något. OCH så försöker vi även själva att äta mitt i allt detta. OCH viktigast av allt: njuta av maten. Vissa dagar funkar allt klockrent, vissa dagar inte. Men det är klart, 6 pers ska käka, fyra av dem är småglin. Jag tycker vi fixar det rätt bra ändå. Det har hänt att jag efter avslutad måltid inte längre minns vad det var vi just åt och detta trots att jag själv lagat maten, men sådana måltidsblackouter är turligt nog inte så frekventa.

Jag skulle aldrig kunna leva ned någon som inte gillar mat! Åh, vad tråååååååkigt! För det finns dem som bara äter för att inte kola och jag kan bara inte förstå det. Tacka vet jag min man som hänger på att göra knäck vid tio och som åker runt halva stan för att köpa sirap då den tagit slut, tacka vet jag min man som lagar omelett till sin gravida fru mitt i natten:-) och tacka vet jag min man som lagar så galet god mat. Shit vad karln kan!!! När vi först träffades kunde han typ fem rätter varav en var carbonara, jag åt knappt  kött för att jag aldrig orkade tillaga det och jag kan faktiskt inte ens komma ihåg vad jag livnärde mig på, seriöst. Mitt kylskåp var pytte och jag hade två kokplattor i ett litet arbetskök. H:s kök var om möjligt ännu mindre än mitt, i det kunde bara en person stå så mitt kök var alltså dubbelt så stort. I H:s kök lagades det mat dagligen, kanske inget superkäk, men han lagade mat för 4 pers och åt upp allt själv. Sedan brukade han övermätt slänga sig på sängen och kolla på tv. Jag pratade alltid i telefon när jag åt, ringde upp någon polare som kanske också åt och snattrade för att få lite middagssällskap. Vad jag åt minns jag alltså inte så det kan knappast ha varit något kullinariskt.

Jag minns inte ens när det hände, när började vi att laga mat och verkligen njuta av att göra det? Noll koll. Vet bara att Hansis och min mamma alltid lagade mat när vi var små och på något vis måste det ligga till grund för detta intresse som i vuxen ålder plötsligt börjat växa. Så tror jag att det är. Jag lagade min första middag, spagetti och köttfärssås, när jag var tio, styckade min första kyckling när jag var tolv. Jag hatade det! Ansåg absolut inte att jag som barn skulle behöva göra något sådant och ingen annan av mina polare var tvingade att göra det. Bra eller dåligt? Jag gillade inte att laga mat då, men nu älskar jag det. Kan inte svara på frågan faktiskt. Jag är absolut ingen mästare på att laga mat och jag kan inte heller fundamentala grundregler trots att min mamma som arbetat med matlagning muntligt försökt att överföra sin kunskap. Men jag har ett hum och jag kör på lite gefuhl så något har väl fastnat ändå; som en blandning av Per Morberg och kocken i mupparna om H får beskriva mig i köket. Håller kanske inte fullt med, men jag fattar vad han menar...

Så vi lagar på och fortsätter att stöka i köket även om det nya köket suger och min inspiration nästan dött sedan vi flyttade hit. Hoppas att vi kan piffa till det någon gång och byta ut viss slö apparatur så att matlagning blir kul igen, för det är så viktigt. Jag hoppas att mina barn fortsättningsvis kommer att känna glädje inför mat och matlagning. Hoppas att vi kan lägga grunden till ett sådant intresse här för mat är som skrivet glädje, mat är balsam för själen, mat är livet!

Med tanke på hur dagens middag såg ut känns detta inlägg extra falskt, haha. Blodpudding, micrade makaroner från igår  och rårörda lingon, inga grönsaker. Men så kan det gå när min prins ligger på sjukhus, inspirationen infinner sig INTE!

Och på denna glassiga middag en ännu glassigare efterrätt: choklidpöding med plispgrädde. (Man måste ha läst Lorangaböckerna av Barbro Lindgren för att fatta detta litterära lilla joke).

Jag severar blopping, men käkar det inte själv så min middag vid 22-rycket såg ut på detta vis...

Ps. Nästa veckas matsedel är utarbetad och den kommer inte att vara lika bedrövlig, ska testa ett nytt recept också, presenterar matsedeln imorgon. So long och sov gott nu ska jag försöka sova. Ds