Jag väljer att tro som min kompis J, att de döda finns här omkring oss på något vis och att vi även kommer att träffas efter detta. I maj förra året gick min farbror bort. Han var svårt sjuk i cancer och när han hade en vecka kvar att leva ringde hans dotter till min pappa för att tala om för honom att hans bror hade väldigt lite tid kvar att leva och att det var läge att åka upp till Gävle för ett sista farväl. Min pappa åkte upp till Gävle för att träffa sin bror för sista gången. Min kusin berättade för mig att de båda bröderna tagit varandra i handen och att min farbror sagt till min pappa: "tack för att du varit en sådan fin lillebror". När min kusin berättade det för mig kunde jag verkligen se det framför mig och det gjorde mig så varm samtidigt som det var så otroligt sorgligt. Ingen kunde väl då ana att min pappa själv bara hade tre veckor kvar att leva...
Min farbror var svårt sjuk men klar i knoppen, därför blev min kusin så förvånad då han plötsligt vände sig om mot henne, tittade som förbi henne och sa: "Märta det är inte riktigt dags än, du har kommit lite för tidigt". Min kusin trodde att hennes far blivit tillfälligt förvirrad och misstagit henne för sin syster så hon svarade: Pappa, det är ju jag, E, din dotter...Min farbror tittade på henne: "det vet jag väl, men det var inte dig jag pratade med."
Nä, det var inte E han pratade med, han pratade med en av sina storasystrar, min lilla faster. Hon hade kommit för att hämta sin lillebror, men hon hade som skrivet kommit lite för tidigt, en vecka för tidigt. I livet som i döden tar hon och min andra faster hand om sina bröder. Allt som allt var de nio syskon, idag har jag bara en farbror kvar som jag knappt träffat. Jag som under ett års tid varit så orolig för att min lilla pappa skulle vistas ensam på ett mörkt ställe blev så lugnad när jag pratade med min kusin. Klart att min pappa inte är ensam, det är han alldeles för social för! Han var ju en riktig snackpåse och aningen sällskapssjuk, precis som jag själv! Nä, min pappa är inte ensam, de vet jag nu. En dag ses vi återigen och till dess kommer han nog fortsätta att gömma saker för oss, vilket hände senast idag när jag letade efter tumstocken. Jag blir lite förvirrad, men det är ok:-)!
Jag och min pappa hann inte försonas i vanlig bemärkelse, vi fick aldrig chansen att prata. Vilket förmodligen var lika bra för då hade vi väl blivit osams igen! Vi försonades på det enda sätt som gick och jag får ju nöja mig med det även om det inte alltid är lätt. Jag är inte arg på honom, bara besviken, men jag ser bättre nu varifrån han kom. Hemskt bara att han skulle behöva vara borta för det, men nu är det så det är. Jag får bearbeta detta på egen hand och jag gör så gott jag kan varje dag. För oavsett var han än befinner sig finns han med mig i mitt hjärta varje dag och jag tänker på honom så gott som hela tiden. Jag behöver egentligen inte gå till en sten för att tänka på honom för det är inte vid eller under stenen han finns. Nä, min pappa var en sann sjöman och han seglar på de sju haven i väntan på sitt livs stora kärlek: min mamma. Under tiden lägger hon hans morgonrock bredvid sig i sängen då hon ska sova för att känna sig mindre ensam. Men en dag möts de igen, en dag seglar de åter tillsammans och vem vet kanske får jag följa med på färden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar