Den här helgen tillägnas de döda, det är de dödas helg, De döda är de som en gång levt och haft ett liv på denna jord men inte längre har det. De döda är kanhända någonstans, men ingen vet var. Allt vi vet är att de inte längre är just här där vi befinner oss, inte vad vi kan se i varje fall. Döden har alltid skrämt mig, ovissheten om att ingen vet vart man tar vägen efter detta. Kommer det att vara mörkt i döden, nattsvart som i graven eller kommer det att vara ljust och vackert vitt? (Jag gillar ju som bekant vitt så det tilltalar mig mer, har däremot alltid varit rädd för mörkret). Kommer man att få sitta på ett vitt puffigt moln och ha det bra, träffa alla gamla släktingar på något trevligt vis? Ja, vad vet vi, på jorden är det bara fantasin som sätter gränser.
Jag funderar en hel del över döden och livet. Kanske har jag för mycket fritid, haha, eller så är det bara sådan jag är. När jag var liten sa alltid min mamma att hon och jag skulle klänga oss fast vid varsin lyktstolpe och på så vis alltid finnas kvar vad som än hände. Inte vet jag varifrån den knäppgrejen kom men jag minns att jag accepterade det faktumet som på något underligt vis lät vettigt i mina öron och jag fann även trygghet i det hela. Idag funkar det föga...Idag är jag mest ledsen över att jag vet att jag inte alltid kommer att få vara med mina barn, att jag en dag måste släppa taget och låta dem klara sig helt själva utan sin mami. Snyft, jag vill ju vara med mina små monster jämt!
Så har nog alla föräldrar någon gång känt, även mina. När man snusar på sina barns små ulliga huvuden vill man bara stanna tiden gör evigt. Men det går ju som bekant inte. Nä, det går verkligen inte och en dag måste man dö. Det är förgängligheten som gör varje stund så dyrbar, inget är för evigt. Ingen lever för evigt. Inte ens ens egna föräldrar som alltid funnits där och som man på något vis tror alltid ska finnas där även om man teoretiskt sett vet att det inte kommer att förbli så. Så har jag på något vis alltid känt och just därför kändes det extra märkligt idag då jag vid halv sju drog med hela min familj till Skogskyrkogården för att tända ett ljus på vår familjegrav. Jag är ingen stenälskare och vistas inte heller gärna på kyrkogårdar just för att jag finner det högst obehagligt och skrämmande. Döden och livets förgänglighet blir helt klart plågsamt påtaglig och det gör mig minst sagt obekväm. Men när jag av en släkting i somras fick höra att min pappa ligger begravd i den gamla hederliga familjegraven fick jag plötsligt ett behov av att ta mig dit och denna helg kändes given. Given av flera anledningar, b la att det är så oerhört vackert med alla ljus, att kyrkogården denna helg inte känns fullt så ödslig och att denna helg helt enkelt blir en anledning att ta sig dit. Det är ju som skrivet de dödas helg.
jag ogillar skarpt att tänka på min pappa som tillhörande de döda. Det låter inte alls bra i mina öron. De döda kan vara vålnader, spöken och annat läskigt och han passar inte alls som något sådant. Jag har verkligen svårt att acceptera att han tillhör de döda, för jag vill helt enkelt inte att det ska vara så. Jag vill att han ska finnas i lägenheten på Karlbergsvägen, sitta där i köket och läsa tidningen, koka kaffe eller stå och gräva efter godisar ur en "hemlig" skål. Jag vill kunna vrida tillbaka tiden och göra rätt där allt blev så fel, så fel. Jag vill egentligen inte gå till en kyrkogård där dimman ligger som en spöklik slöja över gravarna för att i mörkret leta mig fram till rätt sten där han ligger. Men jag gör det ändå för att komma nära, även om jag vet att han inte finns där. Inte finns där heller. Jag stuvar med hela familjen för jag vill inte åka dit själv, vågar inte. Är rädd att inte hitta stenen där i mörkret, kanske gå vilse bland alla stenarna och få panik. Ändå kan jag inte gå dit i dagsljus för jag vill samtidigt kunna gömma mig där i mörkret.
Jag köper ett ljus utanför kyrkogården, ett mosshjärta och en liten sten, vet inte vad jag ska välja bland alla grejer, det får liksom inte bli gör pretto heller. Jag menar vi har ju knappt sett varandra de senaste tio åren så varför bry sig om någon som är död när man inte brytt sig om personen i fråga som levande? Absurt! Vi letar i kvarter 15, H har kollat på nätet innan. Har bara varit vid graven ett fåtal gånger och jag blir alltid lika förvirrad men efter en stund hittar vi den. En rätt oansenlig sten som står bredvid ett träd, aningen uppiffad nu sen pappa dog. Jag ser att min mamma varit där under dagen, hon har tänt ljus och lagt dit stenar med sina föräldrars namn och namnen på lite andra släktingar samt min pappas. Känner igen hennes handstil, jag vill inte förstöra hennes arrangemang men tänder mitt ljus och lägger dit mosshjärtat samt den lilla vita stenen. Vet inte vad jag ska tänka, fattar liksom ingenting. Allt känns mest som en surrealistisk dröm. Varför står jag framför en sten på kyrkogården klockan sju på kvällen när det är kolmörkt ute? Vad har väl jag för ärende dit? Jag känner ingen död. Det är ju bara en jävla sten! Vad spelar en sten för roll, varför går jag till en stenjävel, ingen finns ju där ändå. Trots det hasplar jag ur mig lite tafatta saker till stenen, men jag fattar fortfarande inte varför jag står där.
Hela familjen kommer till stenen. Blanca och Coco kramar mig, Isla skriker och har kastat sin mössa, hon sparkar av sig stövlarna, är arg. Vi upptäcker att vi glömt ta på henne strumpor, hon sitter i vagnen i pyjamas med en pepparkaka i handen. Ferdinand, som bär min farfars och min pappas namn, är missnöjd, han börjar bli hungrig. Jag tar en absurd familjebild där min pappa får vara stenen, han har ju aldrig träffat mina barn förrän nu. Ferdinand låg i magen när han var döende på sjukhus och mer än så blev det aldrig. Men nu var vi alla samlade runt honom. Coco snubblar på graven bredvid och ramlar över den, hon välter ett ljus som genast slocknar. Jag får panik, stämningen blir skum. Jag och H kollar på varandra: vad gör vi nu? Ska vi ta ett ljus från pappa och ersätta det släckta ljuset med, ska vi köpa ett nytt ljus? Det hade brunnit ner så pass långt att det inte gick att tända igen. Vi vänder oss om åt pappa och förklarar för honom att sådan här cirkus är det jämt där vi drar fram, fast det kanske han redan vet. Likt kriminella smyger vi iväg, sex siluetter som slukas upp av mörkret efter ett hastigt hejdå och vi ses igen näst år då det åter är de dödas helg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar