Mitt utvik

För fem år sedan "vek jag ut mig" i weirdotidningen Vice. Det hela var helt oskyldigt, vi var ett gäng kvinnliga bibliotekarier som skulle snyggstylas och fotas på Hb i Stockholm. Någon av de ordinarie tilltänkta blev sjuk och jag fick erbjudandet att vara med. Hade just fött Blanca tre veckor tidigare och kände väl inte direkt att jag var i presentabelt skick, men jag tackade ändå ja för det lät som en kul grej. Plåtningen var kul, men det kändes lite småfånigt att stå på Hb i tokklackar och posa framför en kamera. H gick runt med Blanca som sov i vagnen och mina bröst höll på att spricka i slutet av plåtningen för allt drog ut på tiden och jag behövde amma akut.

 Hur som helst hamnade reportaget slutligen i tidningen och eftersom fotograferna gillade min bild bäst öppnade de med den. (Ana lite skryt här). En kul grej tänkte jag glatt, fick något ex av tidningen och det har jag givetvis kvar. Efter ett tag upptäckte jag till min stora fasa att bilderna även lagts ut på nätet och det var plötsligt fritt fram för jordens alla dårar att kommentera bilderna vilket alla tydligen också gjorde. Kommentarerna haglade och det var en hög miffon som skrev allt möjligt snusk och en del oförskämda grejer. Fick b la höra att jag hade fotbollsben och någon ville gömma sig mellan mina ben etc. OMG! Jag rodnade och det hela kändes aningen jobbigt. De skrevs även en del trevliga och städade kommentarer och de var helt klart att föredra.

 Jag blev förvånad idag då min kompis Å hittade min bild på en Fb-sida som tillhör ett danskt bibliotek. Halloj, vad för arkiv har de varit och grävt i? Helcorny. Jag trodde att det där var preskriberat...MEN, har man då en gång "vikt ut sig ;-)" så har man och då kan ett utvik förfölja en till döddagar vad det verkar. Nåja, för att ha varit en förstagångsmorsa i total bebischock ska man väl inte klaga...