Gå och lägg mig!!!

Idag kom min kompis J förbi med sin son W. Såååå länge sedan vi sågs och sååååå mysigt. Kändes som igår fast det var över ett år sedan vi senast hängde. Vi kollar på mästerkatten.

Är såååååå trött, så trött. Allt har blivit galet, barnen somnar för sent på kvällen och snusar för länge på morgonen. Jag och H kommer i säng ännu senare och på morgonen är jag som en klubbad säl. Får inte bukt på det...orkar inte styra upp det hela ordentligt för när jag väl försöker är det ingen som lyssnar. B och C ligger och snackar till tio på kvällarna och F suddar sent. Skumt för han sover inte mycket på dagen heller, han verkar ha mycket energi. MEN det har inte jag! Går runt och känner mig som ett oföretagsamt lik just nu.

 Städa, tvätta, träna och laga mat går bra men utöver det har jag ingen energi. Jag måste komma i säng före 24:00, definitivt före 01:00. Jag har en massa småfix att ta tag i och det känns bara sååå jobbigt just nu. Jag ska återigen röja i Feffes "rum", tvätta fönster, fixa knoppar till garderobsdörrarna, ta tag i företaget och mina idéer, plantera om blommor, sy gardiner till torpet och lekstugan mm mm. Alltså inga stora grejer och ändå får jag inget gjort.

VACCUUUUUM.

 Idag joggade och PW:ade jag till Stadshuset för första gången för säsongen. Det gick superba och jag kände att jag hade bra styrka till dess att jag sprang om en välbekant person...min morsa. Jag kollade på henne när jag joggade förbi med min dubbelvagn där liten Feffe satt, men jag vet inte om hon såg mig. Min jogginglycka dog tvärt och jag kände att jag fick problem med andningen. I några sekunder övervägde jag att fråga om mina leksaker fanns kvar, har lovat Blanca det, men jag kom mig inte för. Kändes konstigt att hon gick tio meter bakom mig, att vi varit en meter ifrån varandra men ändå hundra tusen ljusår. Jag kollade bakåt och konstaterade att hon såg ut precis som vanligt, kanske gick hon lite långsammare och knyckigare på något vis. Kanske.

 Jag hade försprång och stannade för att tänka, sedan joggade jag vidare. Nästa gång jag kollade tillbaka var hon borta. Det var som att ha sett ett spöke mitt på ljusa dagen. Hon hade på sig beiga kläder, precis som vanligt, men hon gick ensam. I vanliga fall skulle min pappa ha gått bredvid henne med en jacka i samma färg, till det skulle han skulle ha haft uppvikta jeans och gympamackor. Hon såg så ensam ut där hon gick och jag tyckte synd om henne men är fortfarande för arg och besviken för att någonsin kunna sluta fred. Jag skulle jogga samma väg tillbaka och hade jag mött henne på returen hade jag frågat efter leksakerna men då var det redan för sent...

 Väl hemma försökte jag att skaka av mig det hela, tänkte ändå att detta kanske var sista gången jag någonsin såg henne. Mitt sista minne av henne skulle vara en beige figur som ensam gick längs Kungsholms strand, ett spöke mitt på blanka dagen.

Tomorrow, så fin, har alltid älskat Annie.


 Känner mig fortfarande rastlös i kroppen och tom i sinnet. Tappade lusten för precis allting. Tänker på varför allt en gång blev så fel, tänker på min döda pappa och min mamma som är ett uppenbart dagspöke. Jag vet inte längre vad jag vill. H kollar på fotboll, jag borde para ihop en korg strumpor. Orkar inte. Isla sover, C och B ligger i sängen och snackar. F kanske somnar snart. Jag tror faktiskt att jag går och lägger mig. Bra idé. Tomorrow is another day. (Är det borta med vinden?)

Lax- och äppelbiffarna är så goda!

En plåt brända kokostoppar:-(.