Män och kvinnor? Jag och H

Idag kom jag ihop mig med H. Det var gap och skrik på telefonen och tonen var allt annat än trevlig (för att vara diplomatisk). Jag tror att minst halva Drottninggatan blev varse vår strid på telefonen. MEN i vanlig ordning bryr jag mig inte om sådant för jag var så fokad på att vara arg på H.

Bakgrundsfakta till bråket i punkter:

• H ringer till mig under lektionstid och jag svarar för att jag blir orolig. (Jag ringer honom på torsdagarna på rasterna om vi hörs)
• Jag viskar att jag har lektion och inte kan prata, H säger att det är viktigt.
• Ok, säger jag och han berättar att barnens platser på Spanska skolan blivit indragna.
• Jag fattar nada och känner att jag blir så förvirrad att jag inte kan koncentrera mig.
• Jag går ut ur klassrummet och H berättar hur det hela ligger till och det verkar som om våra barn kanske inte längre har dagisplatser till hösten och att Ferdinands köplats försvunnit.
• Jag får panik och känner hur tårarna börjar tränga fram. Allt verkar så snurrigt och jag känner mig besviken och asförbannad över vad som verkar vara ett politiskt beslut. 
• Går tillbaka till lektionen men kan inte koncentrera mig och går innan lektionen  är slut för att jag bara känner mig så bestört. 

 Under eftermiddagen pratar jag och H på telefon och efter skolans slut känner jag att det håller på att hända igen: att vi kommer att bli osams. Mycket riktigt blir vi FETT osams. Det är samma visa varje gång!

 Orsaken till det hela är att vi inte hanterar motgångar på samma sätt. Jag gapar, skriker och svär och ventilerar min besvikelse. Jag mantrar allt och får det ur mitt system innan jag släpper det. H å andra sidan köper läget och finner sig (mesigt nog) i orättvisorna. För att han ska orka bry sig eller ens lyfta på ögonbrynet ska det mycket till. Jävligt mycket. I princip finns det inget som kan få honom att reagera. 

 Jag tycker att han är lam och oengagerad med sitt provocerande sippa sätt. Jag vill agera, H vill avvakta. Det slutar alltid med att han tycker att jag skäller på honom, vilket jag ju inte gör, inte till en början i alla fall...Det hela slutar med att vi blir osams och sedan kan vi vara osams i flera timmar. H anser att han lackar till när jag skäller på honom och jag anser att jag vill ventilera besvikelser med honom. Jag vill att vi båda ska tycka att allt suger och jag vill bara höra att han håller med mig. Men det kan han aldrig göra även om han innerst inne gör det. Varför inte då undrar jag? Jo, för att han anser att det räcker med att jag är så sur. Jag vill känna att vi är ett team och inte att H plötsligt ska representera motståndarsidan och förklara för mig varför dem gör si och så. Det är oftast uppenbart, men man kan ju vara irriterad ändå liksom. SUCK! 

 Blev så irriterad idag att jag inte hade någon lust att åka hem, satt och surade på en bänk på Drottninggatan och messade kompisar istället. Slog en lov på H&M innan jag och H blev sams på telefon och kom fram till att vi i grunden kände och tyckte likadant och jag beslutade mig för att åka hem. Till saken hör att vi oftast tycker likadant i liknande situationer, men i och med att vi hanterar det på så olika sätt får vi till en början inte ihop det. 

 Det här är grymt irriterande. Varför kan vi inte kommunicera? Jag hade egentligen hellre ringt en förstående kompis och dryftat min besvikelse, men hade ingen lust att besvära någon med det hela. Man ska väl kunna prata med den man bor med? Känns naturligt att prata med H, borde göra i alla fall. Hmfr. Nu är vi åter sams, vi har rett ut det hela men jag vet att denna situation kommer att uppstå igen och igen och igen...det är väl det som är tjusningen med det ljuva äktenskapet?!