Hipp hipp hipp

Så där ja. Efter regn kommer sol, först gråter man och sedan blir man glad som en vis vän så fint uttryckt det. Och det är så sant. Jag hade en liten lam urladdning på matta tårar imorse och jag kände mig rätt moloken, men sedan kom jag på att det inte tjänade något till så jag snöt mig och började jobba istället. En mycket bättre idé!

 Jag tänkte positiva och glada tankar smorde in min rygg med värmande tigerbalsam, bestämde mig för att boka en tid hos en naprapat (vilket jag givetvis inte gjort, ehe) och startade om på nytt. Idag tänkte jag mycket bättre och fick mer gjort. Tack och lov! Det ironiska är att jag håller på med en grej om välbefinnande och nu kan jag en massa om men undrar hur väl jag själv lever efter alla kloka råd i ämnet. Haha, hade så ont i ryggen i morse att jag knappt kunde sitta upp normalt och jag ser ut att vara i rätt taffligt skick. Komiskt!

 MEN, den gröna metalliceyelinern som jag har på mig gör mig ytligt glad:-)! (Påminn mig inte om att det är ett halvt besök till naprapaten, jag har redan tänkt tanken typ 500 ggr). Hur som helst muddrade jag H i söndags kväll och turligt nog hade han fått stresshjärna i sminkshoppen  och råkat köpa lite mer grejer till mig än han tänkt. Ibland kan tidsbrist och stress vara högst gynnsamt visade det sig:-) Jag fick mitt efterlängtade läppstift Rouge in love nr 181 N från Lancome och ett lack från Chanells höstlook.
Det jag önskat mig var slut så H improviserade, vilket alltid gör mig nervös, men färgen var fin och matchar halsbandet jag fick av honom i present i somras. Nu reser han igen och vem vet om det vankas något mer...hehe.

 Det är mycket jobb med fyra barn, omg, men det roliga är att vi blir så peppade. Andra (förutom barnen) inspirerar mig att kämpa på. TACK FÖR DET för ibland vill jag typ bara ge upp! Folk kommer nästan dagligen fram till oss på gatan och berömmer oss. De undrar om några av barnen är tvillingar, säger att de är söta, stannar och ler mot oss, fast det regnar, och småpratar med de små och frågar hur gamla dem är. Ofta får jag svara på frågan om alla är mina, hände senast igår och idag med två gånger t om. Jag blir nästan själv förvånad då jag ju svarar ja!

 Alla påpekar att det är mycket jobb, men alla påpekar också vilken lycka det är. Vad underbart, vilken tur ni har och allt det där. En mamma jag pratade med idag har själv 11 syskon och hon är bästis med dem alla berättade hon. Hon hann heller inte ha så mycket andra vänner för att hon jämt umgicks med syskonen. Av sådant blir jag givetvis asglad. (Tänker på vilken inte så fin relation jag och min egen bror har, dvs ingen alls). Jag hoppas innerligt att min lilla klan ska hålla ihop och jag är fett glad att de har varandra. Fast de slåss som tokar älskar de varandra.

Majsmannen som nu även går under namnet dammsugaren på dagis för att han äter upp all mat de andra barnen tappar på golvet:-(. 

Jättegod middag om någon frågar mig och Blanca. Vi har verkligen samma smak, älskar att hon uppskattar mat precis så som jag gör. En finsmakare är hon den lilla söta. 

Så, ja, jag är trött och lite vissen ibland, men jag vill det här med familjen och allt det andra så jävla mycket att jag är beredd att slita hårt för det. Det är värt alla bittra tårar och gråa hår för jag har världens finaste familj.

 Därmed inte sagt att jag längtar fett efter den stundande semestern. Och faktum är att jag kommer att njuta av den mer än någon annan just för att jag har det som jag har det:-) Skål på er.

Denna stod bakom glöggen...

Coco: Jag älskar Ferdinand.
Isla (en sekund efter): Jag älskar inte Ferman!

Haha!