Trots att jag dagligen plågas av Sean banans jullåt och Feliz navidad på repeat x antal gånger om dagen njuter jag av denna ledighet! Bästa som hänt på länge. Vi umgås 24/7 och inget kan bli bättre. Jag skrev ju förut att jag inte längre jagar lyckan och det behöver jag verkligen heller inte göra, för just nu har den landat hemma hos mig av sig själv.
Det är lustigt med tanke på den senaste tidens härj...i vanliga fall brukar det ta minst en vecka för oss att vänja oss vid att umgås så tajt, det brukar bli katastrof innan det blir bra. Alla ledigheter är det samma sak, men denna gången ville det sig annorlunda, vilket jag verkligen tackar för. Jag har känt att jag inte hunnit med barnen så mycket som jag borde och som jag önskat. Det har varit stress, press, gnöll och tjafs. Barnen har naturligtvis märkt av all vår stress vilket vänt upp och ner på hela vår cirkus. Sista veckorna innan jul trodde jag att jag skulle köra slut på mig totalt, jag höll på att gå in i väggen. Bokstavligt och bildligt skrivet.
Barnen var också trötta och behövde en paus, det har varit tidiga mornar och sista veckan innan ledigheten fick vi knappt liv i småtrollen på morgonen. Allt var en kamp mot tiden, mörkret och tröttheten. Inför detta lov bestämde jag att vi innan årsskiftet inte skulle umgås med någon över huvud taget (med undantag för D och hans mamma som kom och hälsade på) förutom oss själva. Jag har inte ruckat på det och tänker inte göra det heller för vår familj behöver bonda och ta hand om varandra igen. Och tänk, veckan som varit har också varit den bästa på såååå länge!!!!!
Vi har åkt snow racer, pulka och åkmadrass, vi har läst böcker, byggt med klosslego, ätit godis, pratat och slappat. Det har knappt varit något bråk alls och alla har sovit läääääääääänge på mornarna. Ingen frukost innan nio:-). Vi har skrattat och busat och levt ett amerikanskt filmdrömliv där jag själv lyxigt nog sveper omkring i min nya syrenlila sidenmorgonrock och ätit hemgjorda praliner. (Givetvis äkta siden, vad annars;-)) Lugnet har sänkt sig över hemmet och jag inser att vi alla behövde denna ledighet med varandra.
Mitt tålamod är enormt och jag bryr mig inte ens om att ungarna plågar oss med mördarmusik, jag börjar snarast lära mig texten och kan snart hela bananlåten. Det är kanske inte vidare bra, men skit samma jag är bara så jävla glad att det råder tillfällig harmoni att jag inte kunde bry mig mindre! Den är inte så tokig ändå den där dängan även om texten med julmus och allt kanske inte är den mest lämpliga så skrålar vi på allihopa och t om Hasse Haze drar på smilbanden och gungar med i takt.
Vad mer kan jag tillägga än att citera Karl-Bertil Jonssons ömma moder:
"Det var då en välsignad jul"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar