Beslut

På senare tid har vi varit tvungna att fatta en rad beslut. Det är jobbigt tycker jag för jag undrar alltid om det är rätt beslut som vi fattar. besluten har varit genomtänkta men tanken på att det just är alla dessa små beslut som formar vårt liv stressar mig en aning. Nu har vi förmånen att ha möjligheten att ens fatta beslut, det är inte alla människor förunnat, och då vill jag att vi ska göra det bästa av det. Gemensamt för alla beslut är att de ska gynna familjen, barnens bästa är alltid utgångspunkten. Det är det viktigaste av allt, sedan vill vi ju även själva leva liv som vi ska trivas med. Men det ska väl inte vara en svår kombo tror jag. Besluten vi nu fattat var lite svåra, men vi tror som sagt att vi gör något bra.

Beluten:

1. Vi har tackat ja till spanska skolan.
2. Jag har tagit tjänstledigt i 6 månader f om september. (OMG)

 Att flytta Coco och Isla från deras nuvarande dagis känns ärlig skrivet inte bra alls. De stormtrivs på dagis och de älskar sina pedagoger (se nu skrev jag rätt!). Jag känner mig trygg när jag lämnar barnen för jag vet att de är i goda händer och att dem känner sig trygga. Det är liksom A och O. MEN eftersom de nu väl kommit in på Spanska skolan vill vi inte tacka nej för mister vi platsen vet vi inte om de får chansen igen sedan. Vi var tvungna att agera nu, suck. Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi kommer att få...Anledningen till att vi ändå valt att byta är att vi anser att det är viktigt att kunna fler språk riktigt bra. Det här är en guldchans och spanskan kommer att komma in i deras liv på ett naturligt sätt. Vi fick bra vibbar då vi besökte skolan förra året och vi tror och hoppas att detta kommer att vara en bra start i skollivet för våra barn. En gedigen och bra utbildning är grunden till mycket, det är H och jag rörande överens om :-). Sedan känns det lite extra bra eftersom ,yo, ungarna är halvlatinos och de tär bra om de kan hitta tillbaka till våra rötter. Det känns lite viktigt för mig, men det är kanske mest en parentes? För Blancas del spelar det ingen roll för hon skulle bytt till skolan ändå och Ferdinand har inte heller gått på något annat dagis så för honom rollar det också. Tråkigt däremot är att de är så fantastiskt bra på vårt dagis och folk står i kö för att få komma in just där och det finns en anledning till det. Nåja, nu blir det på detta vis...

 Att jag tagit tjänstledigt känns helt galet konstigt, för det är nog inte så likt mig att kasta mig ut i ovisshet. LÄSKIGT! Men på något vis känner jag att det är här och nu chansen finns och ska jag någon gång göra något "crazy" (förutom att skaffa 4 barn på sjukt kort tid) så är det nog NU. Jag vet vad jag vill och jag har en plan för hur det ska gå till, men jag har ju ingen aning om ifall det kommer att lyckas och det är ju helt klart jobbigt. Men jag ska försöka och det får väl bära eller brista. Förutsättningarna är de bästa och jag måste helt enkelt bara chansa nu. Jag tycker själv att jag sejfat mest hela tiden och nu handlar det om att jag ska följa mitt hjärta. Hade det varit bara jag och H hade det inte varit lika stressande och pirrigt, men nu finns här även fyra barn som ska försörjas och det gör att jag känner viss press. (Läs FET press). Men jag ska försöka att inte tänka så för det tror jag hämmar kreativiteten. Men om vi nu bara har ett liv så gäller det att försöka göra något som man tror på. Jag får väl helt enkelt se till att det funkar!!!

 Beslut hit och beslut dit. Vi fattar små och stora beslut varje dag. Hela livet är som ett enda "Sliding doors", ni vet filmen. Men så är det här i livet och vi måste även leva med de beslut som vi fattar. Ibland skulle det vara skönt att få skylla på någon annan, typ H vilket jag dumt nog gör ibland, men vi måste fatta vissa beslut själva. Det är skönt ändå att ha en H att bolla tankar med och det är skönt att ha en H, min H, som alltid finns där vid min sida i vått, blötaste vått och torraste torrt. Tillsammans är vi världens bästa TEAM och vi ska greja det: TILLSAMMANS oavsett vilka beslut vi fattar. Och hör sen!