DS

Det är rätt DS hemma hos oss just nu. H tycker att uttrycket är lite töntigt och jag tycker att det är hur bra som helst. DS står helt enkelt, vilket man väl kan lista ut, för DÅLIG STÄMNING. Vi har just nu hamnat i en ond DS-period. Sådant händer. I alla fall här, hehe, och säkert hemma hos Dig med...Perioder som dessa gör mig inte längre stressad, jag vet att de kommer, och kommer och kommer och GÅR. DS kan fortfarande göra mig deppig och jobbigt existensiell och aningen klängig och gnällig vilket är rätt störande, men det går över.

 Utlösande faktorer för DS är vanligen klassiska: för lite sömn, sjuka barn, gap, skrik och gnäll i största allmänhet. Slänger man ihop detta till en coctail får man en sur DS-drink. Det här är ingen drink man beställer, konstigt nog får man den rätt ofta ändå. Jag skulle hellre föredra ett glas skumpa eller min favvo pina colada, men det verkar tydligen vara knepigare att få till. Baksmällan av en DS-drink är också rätt besvärlig och till skillnad från när man druckit andra drinkar (har ett svagt minne av hur det var) kan den hålla i sig i upp emot en vecka om det vill sig riktigt illa. Ja, t om ännu längre ibland om man är en oturssucker.


 Jag är en oturssucker.


 Jag och H försöker att kommunicera men eftersom alla gapar och skriker hela tiden är det näst intill omöjligt. När de små är sjuka är de uppe sent och gnäller och nätterna blir kajko. H och Isla var vakna till typ halv fem i fredags och jag och Feffe låg i vår säng natten som var och kollade på youtube mellan fyra och sex. Jag slumrade till, bytte film, slumrade till bytte film osv i två timmar innan Feffe slutligen däckade.  Han gnällde som en liten spädgris och det enda som slutligen fick honom lugn var sånger från Barbie en perfekt jul och filmklipp från Mästerkatten i stövlar. Mitt i allt dök H upp och undrade vad vi sysslade med men han försvann snabbt tillbaka till Islas säng när han insåg att det var minibio i vår säng.

 Alla sådana här små grejer gör livet lite LÄTT oromantiskt. Jag och H blir irriterade över att den andra inte lyssnar eller kommer ihåg vad man sagt och vårt pent house förvandlas till ett missförståndens Mecka. Fast här har alla slutat att be. Jag tänker att jag inte ska bli irriterad på H, ingen av oss rår ju för rådande omständigheter, men i ärlighetens namn går det inte så värst bra. Jag vet att jag fräser, är irriterad och att jag surar. Min ton är anklagande och jag är allmänt bitchig. ÄNDÅ kan jag liksom inte sluta. Det är som om jag vill lägga skulden på allt prutt på någon och det är ju inte så många att välja på här hemma. Eller jo det är det förvisso, men det är bara ytterligare en vuxen förutom jag själv. I alla fall på pappret;-)!

 I detta fall är H en bättre människa. Han mantrar att det inte kommer att vara på detta vis för evigt, att det bara är en period i livet osv, men just nu biter inte det på mig. Det jag vill ha just nu får jag inte och det stör mig. För tvärtemot vad man kanske kan tro vill jag ha EGEN H-TID! Jag vill Ha en egen dag med bara H och ingen annan. Jag vill att vi ska ta en tur på stan, fika, strosa runt och bara mysa. Sådär som vi altid gjorde förut när jag var hans Buffa, the one and only. Nu är jag inte ens tvåa eller trea utan snarast nummer fem, om ens det.

 Nu är jag en servicemaskin som gör allt för barnen fast de mest klagar. ÅÅÅÅÅÅÅH, det kan vara så otacksamt ibland. Man jobbar häcken av sig och ändå är det gnäll "jaha,får man bara en", "vadå, kommer ingen hit och leker idag. Vad tråkigt", "finns det bara vatten", "jag sa ju att jag ville ha en sådan där", "kan inte pappa jobba mera". You name it. Ok, lite orättvis är jag men jag är ju gnällig just nu, jag skrev ju det.

 Men nu ska vi härda ut, det blir bättre och om en månad åker vi faktiskt till London. Jiha, vår i London:-)! Nu börjar det att kännas kul, jag och H kommer att få strosa runt hand i hand och bara mysa. Om ingen blir sjuk vill säga så att vi inte kan åka. Ånej, hemska tanke. Bort, bort, bort!!! Vi behöver en liten paus, en liten paus där jag återigen får vara H:s Buffa och han får vara min, bara min underbara Hansi.

(För jag tror fortfarande att det kan gå.)