Jag blir lika förvånad varje år, snarare varje vår egentligen, då jag gör en klädinventering i barnens garderober. Teoretiskt sett fattar ju jag också att de växer, men jag hänger visst inte med ändå. Tiden går så fort och allt bara rullar på och jag vet inte när det hände riktigt men plötslig är allas kläder för små. H är om möjligt ännu trögare än jag och han kan visst knöla ner dem i hur för små skor som helst! Det är aldrig han som påpekar att kläderna är för små, förmodligen för att det är han som är ekonomen :-). I vilket fall känns det fel att Blanca ska ha på sig underkläder för treåringar när hon är drygt fem år och hon ska inte behöva ha storlek 104 när hon är storlek 116!
Det blev en sväng till centrum och hundralapparna flög sin kos, men vad göra?! Ungen växer och så är det bara. När jag ändå var i farten körde jag igenom allas garderober och jag hittade klänningar för ettåringar i Cocos såväl som i Islas garderober, ehe. Tumstocken åkte fram och alla barnen mättes av far i huset för det är han som är segast och efter ett litet "OJ!" var Hasse med på tåget. Allt i storlek 98-104 hamnade i Cocos garderob och allt "tjej"i storlek 80-86 hamnade i islas. Killkläder i storlek 80-86 sorterades in i Feffes garderob. Allt tog sin lilla tid och vi gick även igenom alla skor och där åkte en kasse dojjor också. Allt som var för litet fick följa med städhjälpen hem för hon har en massa kompisar med småbarn. Känns lite sorgligt när alla små klänningar i storlek 74 packas ner och försvinner för gott. Sorgligt och samtidigt jävligt skönt. Vi kan inte spara på allt och vi har inte plats eller användning för det trots att vi bor så stort. men det fylls ju på med nya grejer så utrymmet behövs...
Coco äskar att få ärva sin idols kläder och Isla kunde inte bry sig mindre. Det enda lilla I bryr sig om är en viss klänning från Polarn och sin knallrosa smurfantröja:-). B känner sig stor och stolt i sina nya kläder, det har blivit klänning, jacka, överdragsbyxor och nu behöver hon nya skor. Till övriga högen blir det vintage från garderoben. Fånigt det där med vintage på ett sätt. Vadå vintage? Det är gamla paltor man snackar omb begagnat, andra hand och fjärde hand med på det här bygget. När vi var små gick man ju typ bara i vintage dåra, haha. Allt var ärvt från någon kompis barn som de i sin tur fått av någon annan osv.
Jag hade dock förmånen att alltid få urfina klänningar specialsydda till bara mig. Min mammas moster och min mormor sydde så otroligt fina klänningar. Åh, jag minns så många av dem än idag. Det var pärlskärp, fina små vingar på ärmarna, bandkanter, virkat mm mm mm. Det bästa jag visste var när jag kom hem till dem och de hade något nytt projekt på gång. Då fick jag hoppa upp på bordet hemma hos dem och de mätte, fållade och mumlade och hade nålar i mungipan medan de synade sina kreationer. Jag kände mig alltid så fin i klänningarna och det roligaste var att jag visste att ingen annan hade likadana kläder som jag. På avslutningar fick jag ha på mig klänningar som min mamma haft när hon var liten. Det var verkligen speciellt. En var aprikos med broderier, såååå fin och en var helt och hålet av hålspets med ett färgglatt sidenband i midjan. I håret hade jag blomsterdiadem som min mamma också haft som liten. Ett av dem har jag faktiskt kvar i mitt nattduksbord, det är ljusblått och ligger i en fin pappask med blommönster.
De sydde även fina klänningar till mig när jag var bebis och dem använde jag till mina dockor sedan när jag blev lite äldre. Lite tråkigt är det att jag har tre tjejer som aldrig haft på sig en enda av de där klänningarna. Tror att min pappa skulle ge mig en kasse med kläder på en begravning en gång då hans syster dött, det var nog i början av 2007 och Blanca var pytteliten då. Jag tog aldrig emot kassen och det sista jag någonsin såg av min pappa, förutom på dödsbädden, var då vi körde förbi honom på grusplanen utanför kyrkan. Han stod med utsträckt arm, kassen hade han i handen och jag ville ta den, men kunde inte. Han stod kvar och såg efter bilen, mitt hjärta gick sönder, men jag var också så arg att det bara inte gick. Den bilden kommer att ge mig dåligt samvete och förfölja mig till den dag jag dör.
Ja, jag är verkligen på knäppt humör. Bästa botemedlet är sömn. Sov gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar