Opersonligt i miljonprogrammet:-(

"PÅ MIN GATA I STAN!"

Jag växte, som jag skrivit i ett tidigare inlägg för den som minns, upp i ett sjuttishus. Jag älskade atmosfären där på Karlbergsvägen på paradgatan ;-) i Vasastan. Det var soft och stämningen var skön. I förra huset var det också helt ok och det gillade jag. I detta hus är det annat. I varje port är det 50 lägenheter och vi bor alltså i penthouse Graah på tian. I varje huskropp är det tre portar och allt som allt är det 700 lägenheter i denna förening så kan det bli annat än opersonligt?

 Igår hade jag behövt en god granne då jag var ett strykjärn kort. (Kan man skriva så? Jag är nog mer än tre strykjärn kort, hoho) Vi har alltså ett strykjärn men jag hade behövt två. Hade jag bott kvar på Wiboms väg hade jag kunnat fråga minst fem stycken grannar om jag kunde fått låna ett strykjärn i två timmar och det hade inte varit ett problem. Igår kändes det så tråkigt då jag insåg att jag inte känner en enda kotte i detta hus. Jag vet faktiskt inte ens vilka som bor granne med mig på vårt eget våningsplan. Det är i och för sig mitt eget fel kanske eftersom vi inte har presenterat oss för grannarna, men det känns inte som den stämningen råder i detta hus. Jag hade inte den känslan sist jag bodde här heller och då hade jag heller ingen koll på mina grannar.

 Nä, tänk vad dumt vi kanske skulle ha ringt  på hos alla när vi flyttade in och bara sagt typ att vi är de nya grannarna och hos oss kan man alltid ringa på om man behöver en skopa mjöl, en glödlampa eller  whatever. Ja, det är sant, vi kunde själva ha lättat upp stämningen på planet...lätt att skylla på alla andra. Hm. I mina föräldrars hus var det inflyttningsfest på gården så fort någon flyttade in och det var utflyttningsfest så fort någon flyttade ut. Det hade jag kanske inte orkat med men jag gillar själva grejen. Nu var det också mycket färre lägenheter i mina föräldrars hus så det kanske inte riktigt går att jämföra men ändå.

 Så här sitter vi som fåglar i burar staplade på varandra i en betongklump i förortsgettot. Det känns aningen beklämmande. Ok, ska jag göra något för att ändra på situationen? Vet inte, för när det kommer till sådana här saker känner jag mig nog alldeles för blyg. Hade det inte varit för det hade jag säkert redan ringt på för jag kan ju vara lite på ibland, hehe. Men vill man kunna låna ett ägg i framtiden när det kniper så borde man nog bjussa till lite. Ska allvarligt talat ta och tänka på saken, vi har ju bara bott här i ett halvår.