Jorå, så är det absolut! MEN seriöst om man går upp tidigt måste man även lägga sig tidigt och det gillar inte jag!!! Jag är en nattuggla, har alltid varit och fyra ungar verkar ännu inte ha ändrat på det. Jag har alltid avskytt mornar och att gå upp tidigt är inte min påse liksom ba. Redan som liten var jag en nio-sovare och min mamma fick tjata på mig varje morgon för att väcka mig ur min stenhårda sömn. Jag är i det närmaste oväckbar när jag väl sover.
Minns att jag låg där i mitt rum nerbäddad i min underbara säng och drömde att jag gick upp och åt frukost, drömde att jag klädde på mig och borstade tänderna. Fattade inte varför min mamma fortsatte att ropa mitt namn eftersom jag ju redan var klar. Minns även hur galet jobbbigt det var då jag insåg att jag drömt alltihopa och att jag fortfarande låg kvar i sängen och hade alla moment kvar. UFFA!
När jag blev lite äldre sov på ett loft hemma hos mina föräldrar, loftet var stort och förutom min säng fick jag plats med en del möbler. (Vi bodde rätt trängt, fyra pers i en inte alltför stor trea, så mina föräldrar byggde två loft i två av rummen). Ibland ställde jag en väckarklocka under loftet så att jag om morgonen skulle behöva gå ur sängen och nerför trappen för att stänga av den. SMART! En ljuv morgon då jag går nerför trappen ser jag att min rosa väckarklocka är sönderslagen i typ tusen bitar. Jag blir asförbannad och skäller ut alla i hela familjen för detta illdåd. Alla är oskyldiga. Förutom jag, som i sömnen tagit mig ner för trappen smaschat min klocka och sedan gått och lagt mig igen. Av det mindes jag absolut ingenting, för jag sov.
Har även bett en kompis som jag sov över hos mycket att väcka mig genom att hälla ett glas vatten i mitt ansikte om jag inte vaknade. Hon kände mig väl och tände inte direkt på idén. Jag övertalade henne och bedyrade att jag inte skulle bli arg. Haha, sagt och gjort och jag blev givetvis heeeeeelt galen av morgonilska. Gud, stackars henne! Vi var typ tolv och jag skrattar än idag när jag tänker på det!!!!
Morgontröttheten har förfölj mig i hela mitt liv, även om jag i perioder försökt att bli morgonpigg. Ett tag på högstadiet joggade jag och hade morgongympa 06:15 varje morgon, jag var i det närmaste manisk och det hela fick givetvis även ett slut. Väl inne i det höll jag stenhårt på reglerna och jag njöt av min duktighet. När jag var 20 hade jag olika skruttiga jobb då jag bodde i Österrike och på ett av dem började jag kl. 06:00. Horror. Jag gick typ upp 05:30, borstade tänderna, snabbfixade mig och hade alltid så bråttom att jag fick jogga till jobbet. Det var även kolsvart när jag drog iväg och jobbet sög. När jag väl slutade vid 14: 00 gick jag hem och la mig direkt. Fy.
Jag har alltid varit i tid, men jag har lidit var eviga morgon. Ett tag började jag ocharmigt nog nästan varje morgon med att tänka "åh, nej, det kan inte vara sant! Är det verkligen morgon, jag trodde att det var mitt i natten. Fan, jag dör hellre än att gå upp. Tänk om jag kanske är lite sjuk?". Det var jag aldrig så jag rullade ur sängen med ett stön.
Innan jag träffade Hans ställde jag ibland tre klockor på kvällen och placerade ut dem på olika ställen i min lägenhet så att jag skulle behöva gå ur sängen för att stänga av dem. Det var ca 5 minuters ringintervall mellan varje klocka!! Enda problemet var att jag bodde i en liten etta och ibland fuskade jag och stängde av alla på en gång. Ibland glömde jag faktiskt bort var jag gömt den och medan jag yrvaket letade efter alla irriterande pip vaknade jag.
MEN, så träffade jag H. Han har alltid gått upp före mig. Ett tag pluggade jag och han jobbade, ett tag jobbade jag kväll på restaurang, ett kort tag var jag arbetslös slacker (hade sålt en lägenhet och kostade på mig det), ett tag hade jag ett 10-19- jobb. Under en period hade vi dock samma tider och H väckte mig varje morgon och medan jag duschade fixade han min frukost. Jag åt, sminkade mig och sedan var jag alltid sen. Det slutade med att H och jag sprang till bilen, han körde till Solna station så att däcken gnisslade. Jag hoppade i princip av i farten, rusade ner på perrongen för att slutligen skutta in i tåget innan dörrarna stängdes. Ofta somnade jag på tåget sedan! H avskydde dessa rutiner och var så less på mitt morgonjag.
Efter det kom Blanca och då sov vi två nästan alltid till typ 12. Det var ljuva tider det!! När Coco kom var det slut på det hela, men jag har inte gått upp före åtta många gånger de senaste åren. Eftersom jag sover så hårt har jag heller knappt vaknat då barnen vrålat. Inte ens då de sovit i samma rum. Jag har tvivlat på mina modersinstinkter många gånger! En gång när Coco var liten och försökte väcka mig då jag sov framför tv:n hörde jag B säga till henne: "mamma sover Coco, det är ingen idé att du försöker väcka henne". Jag hörde dem och försökte svara, men det gick liksom inte för att jag sov.
Givetvis har jag undrat om det är något fel på mig som inte kan åka bil, tåg, eller flyg utan att däcka inom loppet av ca 10 minuter! Jag somnar överallt och har lyckats med bedriften att somna i tandläkarstolen tre gånger på raken så att tandläkaren höll på att bli tokig. Jag har även sovit när hantverkare bilat golvet i rummet bredvid. Hela kvarteret där i Österrike var vakna förutom jag. Haha! H har tagit många fula sovdräggelkort på mig genom åren:-).
Dåligt sover jag bara om det regnar ute, om jag hör fågelkvitter, om kudden inte har rätt fluff (händer sällan med min nya lyxkudde) eller om täcket är på glid ur påslakanet så att det bara är påslakan upptill utan själva täcket. Då blir jag oerhört störd!
Denna vinter kommer jag behöva att gå upp. OMG! Jag funderar redan nu på hur det hela ska gå till, vilken strategi jag ska ha och hur jag ens ska överleva det hela. Jag funderar på ljuslampa, någon app som ska väcka en då man sover som lättast etc. Jag fasar och det hela stressar mig. Jag lägger mig aldrig före 24 och det lyckades jag heller aldrig med då jag jobbade och gick upp 06:15. Jag dolde tröttheten med concealer och sov alltid till och från jobbet. Det är ett under att jag missade min station endast en gång!
När jag är vaken är jag galet aktiv, men när jag sover då SOVER jag verkligen. Fråga H, han har nog tusen och åter tusen sovhistorier om mig och som alla dock slutar på ett och samma sätt: ATT JAG VAKNAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar