Släpp taget mami!

Seså, flyg iväg nu lilla kompis...snyft!

Alla gånger har jag haft separationsångest och gråtit. Det kommer att bli likadant i år igen. Jag skriver om inskolningen, denna nödvändiga men jobbiga inskolning. Jag är aldrig beredd och jag får ont i hjärtat och magknip när jag tänker på att jag måste lämna bort mina små.

 Självklart vet jag att det är bra för alla att de går på dagis, men ändå! Jag lessnar på dem när vi tampas tillsammans hela dagarna och visst gnäller jag, men innerst inne är det ett kärt besvär:-)! Min lille prins vet inte om att han ska börja på dagis nu på måndag. Han tultar runt här hemma som han alltid gjort och vi har våra rutiner. Jag börjar nästan att gråta när jag tänker på att han helt ovetandes skall köras iväg på måndag. Jag gillar att hänga med honom!!! Hur ska han klara sig utan sin mami?

Och så den största frågan av dem alla:

Hur ska hans mami klara sig utan honom??????

 Se där har vi den springande punkten. Hur ska jag klara mig utan mina barn? Hur ska jag klara av att vara ensam hela dagarna? Jag som inte ens kunnat gå på toa ifred på flera år... har t om toat med barn på magen i en baby björn och haft två som suttit och sjungit vid mina fötter samtidigt som jag varit tvungen att "underhålla" under självaste toabesöket etc etc. Jag som knappt tagit ett steg på sex år utan att dra på en barnvag, kan jag ens gå utan min lilla rullator?

 Jag har lämnat och hämtat, gått till parken och fixat allt här hemma under så lång tid. Det har varit underbart, lärorik, utvecklande och fett påfrestande på sitt sätt. Jag har gnällt, skrattat och gråtit floder av olika anledningar och jobbat rätt hårt. Men jag har även kunnat snika in små sovpauser och totalt  planerat mina dagar precis så som det behagat mig.

 Jag har varit FRI!!! Fri som en fågel med mina små fågelungar flaxande runt omkring mig. Jag vill fortsätta att vara fri, vill inte bli instängd i någon kontorslokal. Jag får panik! Jag vill vara utomhus, i parken eller på vift någonstans:-)! Jag måste få vara min egen. jag vill inte ha mina barn på dagis hela dagarna, jag vill kunna hämta dem vid fyra helst så att vi hinner leka en stund ute tillsammans. Och ja, visst önskar jag mycket! Vet jag väl, men önska är gratis...

 Många tror att det ska bli skönt för mig att byta livsstil, och visst finns det en hög fördelar med det hela, men jag har personligen inget behov av att ändra på ett vinnande koncept. Jag har älskat mitt liv som hemmafru och hade jag bara råd och tid hade jag skaffat två ungar till (med eller utan H, haha, förmodligen utan!)

 Men nu har min tid runnit ut och det är dags för solnas mesta hemmafru att kliva ut ur bubblan för att återigen möta verkligheten. Förmodligen är det jag som är räddast och nervösast. Nu väntar verkligheten och jag måste ta det stora klivet. Klivet ut ur bubblan känns konstigt nog märkligare än vad självaste klivet in i bubblan kändes. Att bli mamma var så naturligt och jag skuttade in i bubblan. Nästan flydde in i den och stängde raskt verkligheten ute!

Ut ur boet morsa och ungar!

 Nu ska fågelmamman och ungarna ut ur boet och jag hoppas att vi alla kommer att kunna flyga...