Tillsammans

Kanske hade jag någonstans i mitt innersta inre drömt den dröm som nu blivit sann. Jag vet inte om det är så till hundra procent, eller om det är något jag konstruerat i efterhand som ett slags försvar. Det kanske är en kombo av komplexitet som jag egentligen inte förstår mig på. Den där meningen jag nyss skrev förstår jag mig nog heller inte på, man kan nog inte skriva så, men det är så jag känner och det är min blogg så jag får skriva vad jag vill! Ha! Hur som helst så känns det galet, mysigt, roligt, tokigt, helt djävla crazy, ofattbart och alldeles, alldeles underbart när vi allesammans sitter där i vår folkabuss beredda att ge oss ut på äventyr. Jag fullkomligt älskar tanken på att vi behöver en BUSS för att få plats med vår stora, fina familj. Jag är så oerhört stolt över våra barn och allt det vi byggt upp tillsammans. Verkligen STOLT. Fast ibland undrar jag hur det egentligen blev så...

Men någonstans i mig bor en liten vild, colombiansk hippie som jag misstänker sitter inne med svaret. Hon är fullkomligt tokig, har vilda idéer och man kan aldrig så noga veta vad hon ska ta sig för. jag gillar henne men hon skrämmer mig lite också! Hade hon fått bestämma helt själv vet jag inte vad som hade blivit av mig, men galet hade det nog varit både på gott och ont. Hon samsas om utrymmet i min lilla kropp tillsammans med den präktiga 40-talisten som också bor där. Henne kan man lita på! Ja, hon är visserligen lite vimsig, men det är ordning och reda på henne. Hon ser till att tvätten blir tvättad, att maten står på bordet varje dag till 17:30 och en massa annat bra som får livet att fungera enklare. Det är hon som skriver inköpslistor, stryker kökshanddukar och tar en magisterexamen i biblioteks- och informationsvetenskap. Tur att hon också bor hos mig! Men titt som tätt hoppar den otåliga lilla indianen fram och då händer det plötsligt andra grejer, lite mer irrationella grejer skulle man kunna säga.

Det är då det blir en, två, tre, fyra ungar, det är då nya bostadsköp hejas på och det var då ansökningen till Poppius skickades in. Det är också hon som bakar till ett på natten och hittar på en massa upptåg. Hon är rätt rolig, men ibland kan man bli lite less på henne och hennes rastlösa själ. Men jag har henne också att tacka för många bra saker. Utan henne hade vi aldrig varit sex personer i den här familjen;-). Sex personer som packar sig in i en folkabuss då det är äventyr på färde. Denna galna lilla indian tror på fullaste allvar att hon är världsbäst på att bära och föda barn och att hon är gjord för att ha en stor, galen och gapig familj. Hon tror helt enkelt att det ligger i hennes gener och att impulsiviteten rinner i hennes ådror. Det lite hetsiga och eldiga skyller hon också på sitt blod och sina latinamerikanska förfäder.

Ibland hamnar hon i gräl med 40-talisten som helt klart hade nöjt sig med två barn och som inte alls gillar förändringar och galenskap. Hon bara skakar på huvudet och undrar vad all uppståndelse ska vara bra för. 40-talisten sätter på sig förklädet från Harrods och drar sig tillbaka till köket för att sätta en deg (mitt på dagen) och planera morgondagens inköp. Oftast kan de leva sida vid sida dessa två men ibland ryker de ihop och då kan allt bli väldigt svajigt! De kan inte alls bestämma sig för hur det skall vara med saker och ting och när de bråkar blir jag alldeles snurrig och angrips raskt av rastlöshet och virr.

Detta kan ibland pågå i flera dagar till dess att de två åter (temporärt) slutit fred så att lugnet åter kan lägga sig i min kropp. Det är så jag lever, det är så vi lever. Mitt i allt detta virrvarr står en stor hög klippa. Denna klippa är orubblig för det mesta. Det ska mycket till för att någon ska kunna rucka klippan, klippan står emot blåst, stormar, regn, ja till och med orkaner. Det är vid foten av klippan jag gömmer mig när den galna indianen och 40-talisten bråkar som värst, för lustigt nog verkar det inte bekomma klippan i någon större bemärkelse. I klippan finns en skreva där jag kan krypa in och gömma mig till dess att de värsta stormarna dragit förbi och den vilda och den präktiga åter slutit fred.

Trots fajter och diverse olikheter inser jag att jag behöver både hippiecolombianen och präktfian från 40-talet. Det är jobbigt när de är osams men för det mesta delar de ändå rätt bra på utrymmet i min kropp även om det är aningen trångt. Ingen av dem hade kunnat klara sig utan den andra. För visst är det tack vare den vilda indianen vi är så många i bussen, men det är tack vare 40-talistens hårda slit och planering som allt går runt. OCH det är tack vare den orubbliga klippan som inget går över styr åt än det ena eller andra hållet. Klippan fungerar nämligen även som en vågskål och har en inbyggd handbroms som räddat oss många gånger. Jag är evigt tacksam att klippan finns för utan skyddsklippan hade stormen blåst iväg för länge sedan med både indianen och 40-talisten:-) och då hade vi inte suttit där i vår buss. (Ingen hade kunnat köra den heller för den delen;-)!)

Så idag när vi varit på mysigt glöggmingel hos J ochN i Norsbronx packade vi åter in oss i folkabussen. Det var mörkt ute, snön föll och bussen rullade sakta fram i slasket i det flackande skenet från marshallerna. I bilen bubblade och babblade barnen, vi lyssnade på Jöbacks "snön föll" och allting i livet kändes så vackert. Vi vinkade åt torpet som vilade i den vita snön med löfte om ännu en vacker vår och ännu en vacker sommar. Vi rullade ut på E4:an och skrålade "stackars lilla Tomten tillsammans" och jag upplevde ett heligt "tillsammansögonblick". Då tänker jag på flower power målade folkabussen i filmen Tillsammans och just då känns livet just precis så. Enda skillnade är att den vilda indianen inte fått måla om vår buss med blommor och blad och DET kan vi tacka 40-talisten för!

(Klippan hade för övrigt aldrig tillåtit det;-)!)

Sov gott, och nu är det dags för inspelat Modern family för gårdagskvällen blev en riktig flopp med ungar uppe till 23:30 :-(. Nu är det dags för Hassemys...