Varvar ner...nä, snarare kraschlandning

Det va inte igår kan man skriva.

 Så har det varit jul igen då. Det går alltid så fort numera och nu har vi landat i mellandagarna helt plötsligt. Efter julafton drabbades jag, inte helt otippat egentligen, av "plötslig" trötthet. Dagarna efter jul spenderades således i horisontellt läge i soffan med en eller snarare tre chokladaskar på magen. Klä på sig, duscha, ey vafan, vem orkar bry sig??? Inte jag, inte H och heller inte E som soggade runt här med oss. Vi hade så mysigt, kollade på en massa filmer och bara varvade ner, fast varva ner är inte helt korrekt, utan från full speed drog vi i nödbromsen och bara kraschlandade i soffan oförmögna att rycka upp oss. Idag är det torsdag och ja, var icke oroliga, jag har duschat och så men ärligt talat inte mycket mer. Insåg igår att jag inte ens gått ut sedan dagen innan julafton. Oups! Men så skönt det varit! Inget stressa iväg till dagis, ingen stress för att skynda iväg och hämta, inga overaller, fleece, vantar, kragar och allt vad det nu är som hör vardagen till. PAUS! Underbara paus och Hassebasse är hemma i hela två veckor.

Och se där, då kommer stressen krypande...


Ledighet innebär att man ska ta det lugnt, relaxa, njuuuuuta och bara ha det bra. Man ska hinna läsa lite tidningar och böcker, spela spel, laga god mat, fixa lite småsaker som annars inte blir av. I vårt fall innebär småfix att vi ska renovera två rum och en hall bara. Ja, sedan är vi ju hemma hela cirkusen så då måste vi även fixa frukost, lunch, mellis och middag och däremellan ska det dukas av och på, bytas blöjor, torkas hit och dit, plocka undan leksaker och tampas med en skock ungar. Detta gör jag med vänster hand på ett ungefär och så ofta som det bara går slänger jag mig i soffan och bara glor medan jag lojt hojtar att ungarna ska ta det lugnt och inte riva hela lägenheten eller slå ihjäl varandra. Har även ägnat lite tid åt att undra varför de inte är på dagis! Vi tar det så lugnt som det nu bara går och ungarna är rastlösa och hoppiga och det hela går inte ihop i vanlig ordning.

Det oundvikliga har nu skett, det jag fasat för har redan drabbat mig:
DEN STORA JULKOMAN!!!!!!!!


Nu är det i princip försent. I och med att vi drog i nödbromsen och slappade till oss har jag dumt nog insett hur skönt det är att (i den mån det går alltså) göra nada. (För er andra där ute skulle detta nada innebära att ha häcken full, men med fyra barn är det andra regler som gäller. Jag lovar) Helt plötsligt har ALLT blivit skitjobbigt. Det är jobbigt att gå upp, det är jobbigt att fixa frukost, det är jobbigt att duscha, det är jobbigt att fixa en kopp te, det är aaaaaasmegajobbigt att byta blöjor, det är jobbigt att inte få läsa skavallertidningar ifred, det är jobbigt att prata, det är jobbigt att bara vara. JOBBIGT är ordet. Jag försöker att dra upp tempot igen, men det går icke. jag orkar inte, vill inte, pallar bara inte. Jag som i vanliga fall inte är stormförtjust i choklad har ätit minst ett ton och verkar aldrig få nog, julmustruschen har jag också fått fart på och fylld med socker till bredden komar jag vidare. Dagarna går.

Vi spelar, H vann.

Jag får lite småågren när jag tänker på att jag under dessa två veckor ska hinna koppla av boosta hela min tillvaro och ladda för en kickstart (mitt hatord, för att det låter så corny och fjantigt) inför det nya året. Jag konstaterar att jag borde rycka upp mig medan jag slött proppar in ännu en liten chokladbit. Pust, det är så jobbigt att vara jag. Detta slappande var jag värd, H med, men det håller dessvärre inte i längden. Det måste förr eller senare ske en uppryckning. Måste. Min moral är låg, lägre, lägst. H däremot är driven, han håller just nu på att riva tapeter i det blivande hobbyrummet. Vad är han gjord av den där människan, stål? Shit, hur orkar han? Flitens lampa lyser över H. Jag ska masa mig upp ur soffan nu och fixa middag, efter maten ska vi spela lite mer spel och mysa, för hur det än är är det allra viktigast. Alla de där måstena får vänta... till nästa år;-).

Värsta killen, men vad nu, snackar han i luren...han ska ju JOBBA!