Gränssättning

I den här familjen finns det i princip inga gränser för hur mycket man måste orka, men för min del finns det gränser för hur mycket man måste tolerera. Jag har pratat en hel del med min x-granne om gränssättning. Hon går just nu in stenhårt för att "styra upp" sin lilla teling. Lätt är det inte, det ska gudarna veta, och alla vi mammor och pappor kämpar på med det vi tror är rätt. Ibland känner jag att jag är för slapp och ibland känner jag att jag är för rabiat och hård. Givetvis försöker jag att vara rimlig och rättvis, det är hela tiden grundtanken men inte vet jag om jag lyckas med det. I förhallande till vissa av mina vänner känner jag mig som flumhippien och i jämförelse med andra känner jag mig som värsta gestapo. Allt jag vill är dock att vara just rättvis och schysst, men hur ska jag veta om jag är det då? Vem ska döma mig och när?

B är i en knepig ålder nu och hon är full av en massa känslor och tankar, mycket händer i och runt omkring henne. Hon är smart den ungen och galet ifrågasättande. Vilket är bra på alla sätt och vis och också aningen jobbigt. Ibland är hon duktiga tjejen som lyssnar och är klok, nästan lite lillgammal, och ibland är hon psykopaten som bryter ihop totalt och hamnar i någon slags psykos. Mitt i allt detta försöker jag och H att vara kloka, förstående och vägledande föräldrar. INTE LÄTT!

Idag hade vi en situation som jag hanterade på ett sätt som jag själv ifrågasätter. Åh, så jobbigt. Jag tycker nog ändå att jag gjorde rätt, men det var jobbigt och nu måste jag terapia detta:

Vi har sagt till B tuuuuuuuuuusentals gånger att hon inte får röra fjärrkontrollerna och att hon inte får höja ljudet på tv:n. Detta för att hon vid ett flertal tillfällen höjt till maxvolym och vi är rädda att hon ska spräcka högtalarna OCH allas trumhinnor. Jag har ingen lust att köpa nya högtalare bara för att hon är klåfingrig:-(. Vi har i lugn och ro förklarat för henne varför hon inte får höja, senast nu i veckan. Ok, hon är bara fem år, det vet jag, och det är klart att hon glömmer ibland. Men jag vet att hon oftast vet när hon gör något fel. Ibland tror hon att det inte märks eller spelar så stor roll och ibland struntar hon i vad vi säger. Hon kan verkligen vara uppnosig och oförskämd lilla B och till en viss gräns får hon givetvis opponera sig, men oförskämdheter gillas icke. Vi kan inte tolerera vad som helst heller för då kommer vi att göra henne en björntjänst och hon kommer att bli odräglig.

Ikväll höjde hon åter volymen på tv:n till MAX. Jag sänkte och frågade vem som höjt, ibland är det nämligen Isla, men jag såg direkt att B var skyldig idag. Jag förklarade än en gång varför hon inte får höja och hon bortförklarade alltihopa i vanlig ordning. Jag har tidigare varnat henne för att jag kommer att plocka bort en docka i taget när hon inte lyssnar, men det är så svårt för mig att fullfölja hoten. Jag försöker att vara lite hårdare ocvh mer konsekvent. Jag förklarade för B att jag tänkte ta bort några dockor nu när hon återigen pillat på tv:n och inte lyssnat på oss. Sagt och gjort, jag lyfte ut hennes korg med barbiedockor och ställde den utanför dörren, hon trodde att jag slängde dem och bröt ihop fullkomligt. Jag höll fast vid mitt beslut och sa till B att hon fick skylla sig själv eftersom hon allt som oftast inte lyssnar på oss. Jag och H bestämmer här, inte någon annan, punkt och slut.

Fredagsmyset dog i sin linda...

Minst sagt, och jag var boven. Jag förstörde kvällen. Jag kände att H anklagade mig med sin tystnad och jag började genast ifrågasätta mitt handlande. Fan. I all stress gick jag ut i badrummet och började att plocka ögonbrynen medan jag tänkte igenom det hela. H kom efter och tyckte att jag var för hård eftersom det var fredagsmys och allt. Jag försvarade mitt handlande med att det aldrig är rätt läge att vara tuff och sätta ner foten. Nästa gång sabbar hon högtalarna, vem pröjsar för det? Jag undrade om H var sugen på att tjacka ett par nya bara för att vi inte satte en tydlig gräns. Jag försvarade mitt handlande stenhårt eftersom jag tvekade även om jag samtidigt tror att det var rätt. H var besviken över att mysstunden efter en hård arbetsvecka var förstörd, men lovade att supporta mig. Han pratade med B och det gjorde även jag. Jag talade om för henne att jag ine slängt dockorna, men att jag tänkte hålla på dem till på söndag. Hon undrade genast om det var till nästa söndag eller om det var till nu på söndag. Jag veknade och sa att det bara var till nu på söndag om hon sköter sig, men till nästa söndag om hon inte gör det. Hon accepterade, vi slöt fred och  kollade på Tom och Jerry som hon älskar.

SHIT.

Det här är en rätt stor grej för mig som man kanske fattar. Jag vill inte vara den hemska häxan, men jag vill heller inte att hon bara ska skita i det vi säger och göra som hon vill. H fick ont i hjärtat och kom att tänka på när han var liten och hans föräldrar gjorde liknande saker mot honom. Han kom ihåg hur hemskt det var. Jag vet för jag känner likadant och det ÄR hemskt!!!! Mina föräldrar hotade också med att slänga saker och det var ju fruktansvärt. Jag fattar precis vilken panik B fick, jag gör det verkligen. Jag vill inte utsätta mitt barn för den skräcken, men vad ska man göra när hon aldrig lyssnar?! Inget hemskt händer henne och de allra flesta hot är tomma ord för det är ingen som vill vara hård och hemsk. Inte jag, inte H. Är han den hårda kommer jag på mig själv med att försvara barnen och säga att det där väl inte var så farligt. Jag gör det inte inför dem så att de ska bli förvirrade, jag låter H reda ut det han nu satt igång, men vi pratar igenom saker som händer. Och Ok, ibland lägger jag mig i, MEN det gör han med. Men seriöst: de kör fan med oss, sopar mattan med oss!!! De vet hur de ska få oss på fall, de känner våra svagheter, jädra minipsykologer.

Vi är trötta och ger efter, för vi vill ha det mysigt med barnen. Vill inte ha en massa gap och bröl. Vi vill att de ska vara lyckliga och minnas sin barndom som den bästa som någonsin går att ha. Vi vill inte bli ihågkomna som dem som bara skrek på dem och var sura. Vi vill vara snälla och goda föräldrar. Varför ska det behöva vara så svårt ibland. Men vi är så pass många i familjen nu att vi inte bara kan låta alla löka runt som de vill för det funkar inte i en storfamilj där barnen kommit så tätt. Kanske behöver vi ha fler regler än andra för att få detta att fungera. Ska man leda en trupp och få alla att gå åt samma håll måste det till regler. HAHA, jag citerar min man;-)! Men han har rätt...Detta innebär givetvis inte att man inte ska se individen, men grundstrukturen måste fungera för att alla ska få chansen att lysa annars går alltid och energi åt att skapa ordning och reda i kaoset och det vore synd.

Så, gjorde jag då rätt eller fel idag? Döm själv. H påpekar nu att det var dålig volym på filmen och att det var därför hon höjde. Tack H. Han påpekar också att det alltid är så rörigt här med hög ljudvolym och att det var därför hon höjde och eftersom vi alltid springer runt och donar med allt möjligt är B van att fixa saker själv och därför höjde hon också tv:n själv, men så blev det för högt. Sant, men hon ska fortfarande inte röra tv:n och kontrollerna. Nu är dealen att hon ska säga till oss när hon vill höja så hjälper vi henne. Dockorna ligger i Ferdinands rum och helst av allt vill jag ta ut dem därifrån och ge tillbaka dem till henne med en gång. Men det får vänat till nu på söndag, om hon sköter sig vill säga...