Min sista bebis

Det känns onekligen konstigt att inte vara gravid nu när Ferdinand faktiskt fyllt ett år, som det sett ut hittills har jag varit gravid innan B fyllde ett och innan C fyllde ett OCH innan I fyllde ett. Men nu är det alltså slut med det. Det vore lögn att skriva att jag inte varit/är sugen på en femma. VILKET VI INTE SKA HA! Anledningarna är flera. Jag är själv oerhört förvånad över att jag ens kan tänka tanken på ett femte barn men tanke på hur galet mycket jobb det är med de fyra som redan finns. De är världens underbaraste och samtidigt de absolut jobbigaste :-). Men det är något magiskt det där med graviditet, jag har haft förmånen att komma relativt lindrigt undan och jag fullkomligt älskar fenomenet. Kanske ännu mer nu när jag inte är gravid. Detta välsignade tillstånd är naturligtvis högst speciellt och med få undantag helt fantastiskt, otroligt, underbart coolt. Fråga H om han känner likadant, haha! Han tycker naturligtvis inte att han kommit lindrigt undan och han tyckte även att jag var rätt jobbig, men det är nog för att han inte fattar bättre antar jag. För jag var verkligen en aktiv typ under alla graviditeterna och jobbade på som en gnu in i det sista alla fyra gångerna. Undantaget sista graviditeten när jag knappt kunde gå på slutet, men jag kämpade på så gott det gick.

Förmodligen har jag "råkat ut för" en hormonrubbning, det är min förklaring. Jag skulle kunna skaffa hundra ungar för att de är så fina och underbara, men det är inte vidare realistiskt. Detta trots att jag efter varje snitt svurit värre än en borstbindare att jag aldrig någonsin igen tänker utsätta mig och min arma lilla kropp för den otroliga påfrestning det trots allt innebär. Men att ha en liten bebis är så fantastiskt, som igår när liten F låg och sussade mellan mig och H i soffan. Jag fick så ont i hjärtat, där låg han denna lille parvel i sin tigerpyjamas, nappen intryckt, och bara snusade i godan ro. Emellanåt hördes små klassiska nappsugarljud och han var så fridfull. Peaceface. Ett fullkomligt oskyldigt litet barn som bara vill ha närhet, mat och rena kläder. Jag och H snusade på hans ulliga lilla huvud och pussade försiktigt på de små bulliga kinderna och jag tänkte att han verkligen är min sista bebis. Jag skulle vilja stanna tiden just här och nu, kanske kan jag konservera F så att han för alltid förblir en liten bebbe eller stoppa krummelurpiller i hela högen så att de aldrig någonsin blir stora.

Jag älskar att se Islaplutten jogga runt i lägenheten med sin tjocka, goa lilla mage. Hon babblar och sjunger hela tiden och hennes ljusa lilla stämma är som den ljuvaste musik i mina öron. Blanca och Coco bråkar mest just nu och är asjobbiga, men när de växer upp blir det väl ännu värre. Hua! Vi har i alla fall börjat spela spel varje kväll och det är mysigt, så länge ingen bryter ihop över att de inte vinner, så visst är det kul även när de blir äldre. Men det är något speciellt med bebistiden, tiden innan de börjar jobba på sitt svarta register;-)! Tiden innan de blir störiga och knöliga att ha att göra med. Det har varit jobbigt att inse att vi inte ska ha fler barn, men jag har sakta börjat vänja mig vid tanken och den är inte så dum!

Tänk ändå att vi har fyra friska ungar, helt sjuuuuuukt. Shit, jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat förutspå detta, det kan jag lova. Att jag skulle bli en bläckfiskmorsa hade jag heller aldrig kunnat föreställa mig, inte på något vis i hela vida världen. Men vad lycklig jag är att det blev på detta vis. Fyra är bra, fyra kan jag hinna med, kan vi hinna med. Det fixar vi. Jag erkänner att det samtidigt är rätt skönt att veta att vi är klara med småttingar sedan. Jag kan ha mina kläder igen, vi får sova ok på nätterna för det mesta, jag kommer aldrig mer att amma vilket jag aldrig gillat, jag kommer inte att behöva se ut som en köttbulle igen, jag behöver inte amningstappa allt mitt hår osv. Allt det där kommer jag inte att sakna!

MEN jag kommer att sakna att bära runt på ett litet bebispaket, kommer att sakna lukten av liten ullig bebis. Det där kommer nog aldrig att gå över helt men det får jag ju helt enkelt bara acceptera. Jag är glad över att jag fått förmånen att snusa på fyra stycken och att F faktiskt fortfarande i princip är en bebis. För visst är man en bebis till dess att man kan gå ordentligt! Jaa, så är det och F har bara gått några få stapplande steg än så länge. Isla går ju under begreppet den stora tjocka bebeisen även om hennes mage börjar att tyna bort...På ett sätt kommer de ju alla att vara mina små bebbar till den dagen jag inte längre är med här på jorden och det kan inget i världen ändra på. Men om jag fortfarande kallar någon av dem för bebis då de fyllt 15 år så är det ok om ni säger till mig!!!