Alla mödrar vet att det inte alltid är lätt att vara mamma. De flesta av oss försöker nog ändå så gott vi bara kan och lite till ändå. Det tror jag i alla fall. Jag ser hur mina vänner runtomkring mig kämpar och stretar på och jag beundrar dem alla för att de är så starka och gör ett så bra jobb. Karriärer ska kombineras med familjeliv, barnen ska ha hemlagad god mat, de ska vara hela och rena etc men framför allt lyckliga. Bakom allt detta ligger naturligtvis en massa arbete, någon måste arbeta för att resultat ska nås och för att få familjen att fungera. Tänk, allt detta gör mina vänner, helt otroligt. De gör för sina barn det som förhoppningsvis deras egna mödrar en gång i tiden gjorde för dem.
En gång en mamma, alltid en mamma, det är så det är. Är man inte nöjd med sin egen mammas insats trots allt finns alltid en strävan efter att lyckas bättre själv. (För att i många fall upptäcka att man är precis som sin egen mamma, Gud förbjude). Jag tänker på det mexikanska ordspråk jag just hörde ur en dålig tv-serie, men faktum är att det faktiskt stämmer:
Ett hem vilar inte på marken utan på en kvinna.
Därmed inte sagt att papporna också gör en hel del, men det får någon pappa skriva om i sin pappablogg, det har jag ingen lust att skriva om här. I alla fall inte idag;-)! Nåja, det är ju inte vidare konstigt att man lätt blir som sin egen mamma i och med att det är den förebild man oftast har växt upp med. Jag gör själv allt som står i min makt för att inte bli som min egen morsa, men ibland går det mindre bra. Visst finns det sidor av henne som är bra och dem försöker jag att ta fasta på, men sedan får jag akta mig! For real. Nu finns det nog ingen risk i universum att jag kommer att bli som henne till 100% för vi är ju tack och lov inte släkt på riktigt, alltså genetiskt, och det är jag oerhört tacksam för!!!
Tack högre makter. Men trots vissa brister skulle det ändå vara rätt trevligt att ha en egen mamma. En mamma som lyssnar när man behöver prata av sig, en mamma som bryr sig om vad som händer i ens liv, en mamma som bryr sig om sina barnbarn, en mamma som är en mamma. Jag har vant mig av med att ha en egen mamma, det går faktiskt himla bra, kanske t om bättre, men ändå. Vem vill egentligen inte ha en mamma även om de är lite knäppa?
Ibland känner jag mig bara så svag, så tött och orkeslös. Jag vet inte hur vi ska få ihop livet och hur hårt jag än jobbar räcker jag inte riktigt till. Kanske är det inbillning och självömkan, men likväl känner jag så. Just i de stunderna, läs nu, skulle jag gärna lyfta luren och ringa till en mamma och bara gråta. Allt detta utlöstes i förrgår då jag skulle lägga upp fyra par byxor, efter två succéer är jag inne på tredje paret, de jag gillade bäst och som var lite dyra. Jag oroar mig plötsligt för att göra fel eftersom jag verkligen gillar byxorna, naturligtvis var jag för trött, tänkte fel och klippte av dem på fel ställe. Jag har lagt upp byxor sedan jag var 14 år och aldrig misslyckats så jag vet uppriktigt skrivet inte vad som hände. De blev i alla fall ca 4 cm för korta. Jag blev tokig på mig själv och asförbannad. Jag gick och beklagade mig för H, och efter hans respons var jag om möjligt ännu surare. Han förebrådde mig bara och det var inte riktigt det jag behövde just då. (Han har sagt förlåt för han var dum, och han är förlåten, men jag känner mig fortfatrande irriterad på honom). Efter denna fåniga incident kom jag totalt ur balans.
Dagarna som följt har varit intensiva och fysiska och igår däckade jag i soffan strax efter åtta. Det har med andra ord inte hänt något direkt, men ibland är det bara lite tungt. Efter att ha dragit min vagn i snömodd fram och tillbaka hitan och ditan, uträttat ärenden, hälsat på ute i Väsby på jobbet och åkt pulka med tre småtjejer efter dagis med allt pulkdragande, fixelitrix och matlagning mm mm är jag helt slut. Det gick inte att väcka mig går, jag var ett komatroll. Jag vet att jag knappt har hunnit äta heller sedan i söndags och igårkväll klämde jag i mig mat för tre arméer och en semla på det och efter det var jag game over. Men jag vill orka mer, och anledningen till att jag vill det är mina små barn. Jag vill att de ska få god mat, vara hela och rena, få bli dragna i pulka och allt det där. (Jag har alltså dragit B, C och I i två pulkor medan jag samtidgt puttat vagnen framför mig med liten F. Vi måste se helt galna ut hela högen men jag kan lova att jag är stark som en oxe. Idag också död som en slaktad sådan). Och egentligen är väl det helt ok om det inte vore fär allt tjafs och bråk som tar knäcken på mig. F skriker hela itden i vagnen och övriga tre får utbrott och vägrar än det ena än det andra. Det blir aningen tungjobbat och över allt som ett tjockt täcke vilar ett konstant missnöje.
Jag vet inte vad det är med B, men hon känns så grinig numera. Allt som oftast är hon missnöjd över det hon inte får och aldrig nöjd med det hon har fått. Lite tråkigt när vi hela tiden jobbar för att alla ska vara nöjda och glada. C gråter och vägrar gå, behöver hålla handen hela tiden och är rädd för allt och inget. I bara protesterar för att hon kan och F tjuter för att han inte vill sitta i vagnen utan bli buren hela tiden. Mitt i allt detta jobbar jag hund, men det går inte riktigt ihop ändå. Jag känner mig svag och otillräcklig. Ingen idé att beklaga sig för H, han är mitt uppe i det själv, men kanske en mamma skulle orka lyssna? Fast numera vet jag ju att mammor har egna problem och det är förmodligen jobbigt att vara en mamma som alla beklagar sig inför hela tiden. Otacksamt. Min mamam är numera änka och har förmodligen bekymmer nog så att det räcker. Fast vi hade kanske kunnat hjälpa varandra? Nä, jag vet inte. Undrar om min mamma i sin tur ringde sin mamma och beklagade sig? Kommer mina barn att göra det och kommer jag att kunna vara där för dem i den utsträckning de behöver mig som b la klagomur och stöttepelare. En mamma är en mamma är en mamma...
Jag tittar på fotoramen som står framför mig med tre bilder av mina döttrar, alla klädda i rosa. De är så fina och jag har satt dem till världen. Jobbiga är dem, men jag kommer oavsett ändå att för evigt förbli deras mamma. Jag vill finnas där för dem nu och i framtiden. Kanske kommer de en gång att känna precis så som jag gör nu, den där litenheten, och kanske kommer de då bara att vilja ringa till sin mamma och gråta och få tröst, få höra att de fixar det, att de kan och att de är fantastiska. Kanske kommer de som vuxna att vilja komma hem till mig en stund bara för att bli ompysslade, få känna sig små...Då vill jag vara mamman som finns där för dem. Deras egen mamma. En sådan mamma som jag själv skulle vilja ha, men inte har. För på något sätt är jag vuxen nu, tror jag. För är man inte barn så länge som man har föräldrar? Och har man inga föräldrar är man inte längre någons barn och då måste man väl vara vuxen då? Alltså på riktigt utan någon back up. Ibland vill jag inte vara vuxen, det är så ansvarsfullt och jobbigt;-). Just idag vill jag bara vara någons barn.
Men eftersom inte det går ska jag snyta mig och istället se till att vara en så bra mamma jag bara kan, en sådan bra mamma som jag själv skulle vilja ha. För att bli en sådan och bättre där till ska jag idag beställa en bok om trots så att jag bättre kan förstå mina små och allt skumt de håller på med och går igenom. Idag har jag även ätit en enorm lunch så det borde ge mig energi att orka igenom dagen och en sväng i pulkabacken efter dagis:-)!
