Jag blev så himla glad över att H tänkte på mig då han såg Peter Jöbacks julbok på Coop i helgen. Han hade tänkt stoppa den i min julstrumpa på julafton, men ville att jag efter senaste tidens stök skulle komma i julstämning på studs och därför fick jag boken igår. En total överraskning eftersom min strumpa, till skillnad mot barnens, alltid är tom på advent. (Fast så ska det ju också vara).
Hur som helst läste jag just klart den, fast jag borde jobbat jag vet, och jag älskar den givetvis. Det är en riktigt fin julbok där han beskriver tankar och känslor då han valt ut sångerna till sin första julskiva som för mig är den bästa julskivan i världen. Boken är i sig också väldigt fin och jag tycke rom bilderna i den. Peter Jöbacks liv och barndom har varit fyllt av konflikter, likt många andras, men jag beundrar honom för att han vågat ta tag i sitt liv och rensat ut alla skelett ur garderoben. Väldigt modigt!
Själv är jag helt klart mycket bättre på att stuva in dem än att rensa ut dem!!!! Peters resa har varit tung, lång och bitvis riktigt svår, men idag står han stadigt på jorden och är tillfreds med livet. Bara en sådan sak tycker jag är fantastisk. Tycka vad man vill om honom och hans musik, men för mig har den varit helande. Hans julskiva går rätt in i hjärtat på mig just för att jag tycker att den är så finstämd. Lugnet på skivan är precis det jag vill uppnå på julen, ja, i den mån det går med fyra små dårar hemma...men det inre lugnet kan infinna sig fast det är kaos runt om. Ibland så funkar det.
Jullåtarna får mig att reflektera över allt det jag har runt omkring mig på ett bra sätt. Skivan går lite i moll och gör mig också lite sentimental. Julen är så speciell på många sätt och samtidigt som den är helt underbar är den också lite vemodig. Likt Peter tänker jag också på min barndoms jular. Magiska julaftnar hemma hos mina föräldrar i Vasastan med min mormor och mammas moster. Jag hoppas så innerligt att mina barn ska få lika fina minnen av julen som jag har av min barndoms jular. Jag tänker på min familjs dåtida traditioner, på min mamma, på min pappa och på min bror.
Julen är en glädjens högtid, men den är som skrivet också nostalgisk och bitvis riktigt svår. För till skillnad från Peter har jag inte alls varit lika modig och gjort upp med mitt förflutna, istället bär jag det med mig som en väl dold hemlighet och jag är heller inte särskilt benägen att berätta om mina tankar eller känslor för någon alls. Sådan är jag, glatt och glad på ytan som H säger men svår att lära känna på riktigt. Så är det nog med många, ända skillnaden tycker H är att jag är öppen och direkt som en amerikan och det är lätt att tro att man känner mig, fast jag egentligen är rätt hemlig, knepig och komplex. Visst låter det mystiskt;-)!
Därmed inte sagt att min öppenhet är fejk, verkligen inte, men mitt allra innersta anför tror jag ingen bara och det yttersta inre anförtror jag bara en vän. Stackars min vän som fått stå ut med mig genom åren. Jag är skyldig henne så mycket att jag aldrig kommer att kunna betala igen!!!! Hon har lärt mig så mycket om mig själv, saker jag aldrig kunnat gissa mig till. Hon genomskådar mig alltid och är brutalt ärlig, vilket är befriande om än lite jobbigt ibland :-). Hon har gått i terapi och jag snyltar på den då hon applicerar det hon lärt sig på mig, dessutom är min vän mycket klok.
Ja, julen den betyder så mycket och genom att ha läst Peters bok infann sig ett visst lugn. Jag sov en del idag också tillsammans med sjuka Feffe vilket var bra för jag var så fruktansvärt trött och kände mig så orkeslös i hela kroppen. Peter finner tröst och styrka i att sjunga och för mig finns trösten i att skapa något, bland annat genom att skriva. Jag är glad över att det finns en gratis sysselsättning som kan få mig på bättre humör och ge mig styrka.
Även om man kan känna sig svag så tror jag på människans inbyggda styrka. De flesta har nog en tro, och även om jag inte tror på Gud så har jag någonstans min egen tro och den är viktig för mig. Var och en får tro på vad de vill, var och en blir salig på sitt sätt.
Lyser upp vår värld
trösten den är stor
följer med vår färd
om vi bara tror
vi vandrar vägen fram
fastän mödosam
till den plats där lyckan bor
De orden avslutar Peters bok. Fast jag skulle vilja byta ut ordet lycka mot sinnesfrid för jag tror att det är viktigare än själva lyckan. Jakten på lyckan kan bli farlig och destruktiv och jag har själv slutat att jaga lyckan för jag har kommit fram till att den inte är riktigt relevant. Har man sinnesfrid tror jag att man nått det högsta målet. Lyckotoppar kommer och går, men sinnesfriden infinner sig då kropp och själ är i balans. Den balansen tror jag på.
Hallelulja!
Viskar en bön
Allting gnistrar, allt är tyst.
Över vita gator som snön har kysst.
Barnen leker på bakgården.
Allt andas förväntan, i vinternatten.
Och stjärnorna glittrar på himmelens rund.
O, hela livet ryms i just denna stund.
Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Alla sover nu, alla utom jag.
Jag hör änglars steg på vårat tak.
Vi har haft sån tur, som många goda år.
så många chanser, som en männ'ska kan få.
och mitt hjärta har fyllts av stllhet och frid.
något tändes i natt, som räcker ett liv.
Refr.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Så viskar jag en bön.