Om nu någon blev sur för att jag tycker KZ är ett spån finns det säkert dem som kan bli ännu mer irriterade nu...MEN, man får ta det hela med en nypa salt. Jag är som jag är och jag tycker som jag tycker. Hate it or love it som Mary J Blige hade sjungit. Jag skriver bara: That´s life. Min nya coola attityd om någon minns?
Jag höll på att skriva om det där med manliga läkare, naprapater osv för något tag sedan och kommer nu in på de manliga gynekologerna som jag är klart misstänksam mot av flera olika anledningar. Kalla mig gammalmodig, fånig och what ever, men jag skulle ALDRIG gå till en manlig gynekolog. ALDRIG! Varför? Enkelt, de har inget mellan mina ben att göra!! Det är det nämligen bara en man i världen som har...
Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro, är jag galet pryd. Gillar inte att gå till läkare alls, oavsett kön på läkaren, tycker inte om att gå till naprapaten heller fast jag just nu har noll val, gillade inte att bli snittad med hundra olika människor i rummet, gillar inte att gå på badhus eller att duscha på gym heller. Gör inget av det om det inte är för att jag veeeerkligen måste. Tycker inte om när människor jag inte känner tar i mig helt enkelt. Obehagligt. Även om det helt enkelt är för mitt eget bästa och personen ifråga bara gör sitt jobb så drar jag mig för det.
Jag förstår däremot att man utbildar sig till alla dessa yrken, säkert givande och kul på många sätt, men det är en grupp jag inte riktigt förstår mig på och det är just de manliga gynekologerna. Why? Jag tycker liksom att det är ett skumt val, eller egentligen ett naturligt val för en man kanske, vilket gör det hela ännu värre. Varför vill en man jobba som gynekolog om man är man? Seriöst? Är det det närmaste de kommer en kvinna? Många av mina vänner tycker att de manliga gynekologerna är bättre rent av för att de är mer försiktiga. Och jag tänker bara mhum, undrar varför...och jag ryser. Jag undrar hur proffsig man kan vara i sin yrkesroll? Undrar verkligen.
Undrar också hur det skulle vara om H var gynekolog. Haha, nej tack! Fast vi kanske skulle ha jättetrevliga och givande samtal kring hans jobb vid middagsbordet, vad vet jag!
Jag- Hur många vaginor har du undersökt idag? Kan du skicka mig köttbullarna tack...
H - Ja, en 30 stycken sisådär. Alla möjliga varianter faktiskt. Det var en som var verkligt speciell, har aldrig sett så stora blygläppar förr. Någon som vill ha lite mer brunsås?
Jag- Hur är det nu, rakar de flesta benen och musen innan de kommer eller inte? Vad är det för procentsats under en dag? Nämen, nu sa jag sats, så tokigt, tihi!
H- Ja, alltså inte tillräckligt, men håriga möss kan också vara sexiga tycker jag...föresten ikväll skulle jag gärna träffa din mus.
Jag- Ja, absolut, kan ju bli skönt för dig att få tänka bort jobbet lite och träffa en "icke arbetsmus"...jag
blir verkligen jättetänd. Nu kör vi!
Jag vet inte. Men något känns skevt i mina öron. Jag förstår bättre kvinnor som vill hjälpa kvinnor, i min värld är det mer naturligt. Innan Coco föddes fick jag en blödning och blev inlagd på sjukhus, de trodde eventuellt att de skulle behöva akutsnitta flera veckor för tidigt. Jag åkte in till gynn"akuten" och efter typ 100 år skulle jag få hjälp av en manlig läkare i min egen ålder. Jag tackade nej och sa att jag tänkte komma tillbaka när de bytt skift och förklarade att jag inte går till manliga gynekologer. Alla blev tokupprörda och läkaren förklarade för mig att det inte gjorde något att han var man. Jag höll med honom och förstod VERKLIGEN att han inte hade några problem med det hela, men att jag hade major problems med det hela och att det bara var att glömma.
Jag åkte hem och inväntade skiftet. Kom tillbaka till den kvinnliga gynekologen som blev helt galen när hon läste i min manual att jag tokvägrat att bli undersökt av hennes kollega och fick mer eller mindre en liten utskällning. Jag sa åt henne att hon inte hade en aning om vad jag varit med om i livet och att hon bara skulle knipa och inte dömma mig. Tantelora.
Jag är envis, jag vet, men om jag nu inte gillar något så gör jag inte det. Jag vill helt enkelt inte. Har blivit bemött på alla möjliga sätt inom sjukvården och kan visserligen förstå att vissa tycker att jag är helt knäpp. Men för mig är det så pass onaturligt att det helt enkelt bara inte går. Tycker inte att det är ett dugg konstigt att man kanske inte vill ha vem som helst som gräver i ens inre. Hur kan det vara så svårt att förstå? Är jag döende kanske jag inte längre bryr mig, men så länge jag inte är det gör jag faktiskt det. Jag kan komma på 100 argument MOT mig själv, men inget av dem spelar någon roll. Jag gillar det helt enkelt inte och så var det med den saken. Jag och ingen annan beslutar över min kropp och vem som har access till den och inte. Punkt slut!
