 |
| Dom Ferman på fett dåligt humör. Isla kallar F för Ferman och numera går han under namnet Dom Ferman här hemma! |
F har nu varit sjuk i en vecka. Tycker synd om honom, och m alla andra också eftersom han varit galet arg hela veckan och skriker hela tiden, mer eller ännu mer. (Skulle stått mer eller mindre, men det är inget mindre just nu...)
Det är skrämmande nog Coco-varning på Dom Ferman. Han kastar sig överallt med huvudet före och har nu förutom bitmärket i kinden även en liten blåtira runt ögat. Såret vid ögat har han rivit upp igen så att det blöder. Han kastar mat, vattenglas, småmöbler och han blir arg om vi ens tittar på honom. Han är en liten tyrann av det värsta slag denna hemska vecka.
Fick knappt ner honom i vagnen när det var dags att hämta sessorna. Han skrek så att det kom fradga ur munnen på honom och han kastade sig fram och tillbaka i vagnen och slog huvudet i metallen och vrålade ännu mer. Skorna fick jag aldrig ens på. Hela vägen till centrum vrålade han för att plötsligt somna tvärt!
Hann uträtta mina centrumärenden och rullade iväg till dagis. Väl framme vaknade Dom Ferman och sedan var cirkusen igång. OMG! Vad han skrek. Jag veeeeeeeet bäst själv hur mina barn funkar och Ferdinand är PRECIS likadan som Coco var i samma ålder. Ingen fattar att det liksom inte går att krama och mysa med dem när de blir på mongohumör. Det går inte att lugna dem eller muta dem eller sjunga en sång eller något. Det enda man kan göra är att hindra de små liven från att skada sig själva. Bäst är alltså att låta Ferdinand sitta hårt fastspänd i vagnen med tajta remmar så att han inte kan röra sig.
I vanlig ordning blir andra välmenande föräldrar oroliga och jag får hela tiden höra "åh, vems barn är detta?", "stackars honom" eller klassikern "det skär i mitt hjärta". Personligen vill jag bara NITA dem som fäller dessa kommentarer för min stressfaktor är redan uppe på typ780 och jag svettas vid detta laget rätt duktigt ändå utan kommentarer, trots ny deo. Jag försöker bara att tänka klart så att jag så fort det bara går får med mig alla barnen hem. Hem till tv:n som ibland kan lugna F.
Jag har redan fått två feta, klockrena sparkar i ögat denna vecka, F har rivit mig, han har ryckt mitt hår och slitit i mina kläder, försökt bita mig mm, mm. Och han är stark! Jag kan knappt hålla honom. Han är som en tokig rabiessmittad hund och armar och ben far som propellrar. Att inte få sig en snyting är omöjligt!
Jag är inte alltid trevlig när jag hör allt trams från andra, men idag lyckades jag milt fräsa fram ett "han är bara sur, han får sitta där" och sen gick jag. Trots detta fick jag dåligt samvete för att jag var en bad mama och kopplade loss F, och se det straffade sig direkt. Coco fick också ett utbrott och jag fick en sovande Isla i famnen. Som tur var hjälpte pedagogerna mig muchos. P hämtade teckningar och klistrade en bild åt Coco, N flätade hennes hår och sedan lugnade Coco ner sig efter ett tag. Det gjorde däremot inte Dom Ferman som skrek hela vägen hem.
På en fot lyckades en strumpa hänga sig kvar och på den andra lyckades den inte med det. Ja, typ ALLA glor när vi rullar hem Ferdinands bara lilla fossing väckte löjligt mycket uppseende. Han blödde även i ansiktet och jag försökte skydda hans lilla huvud från att bli sönderslaget mot vagnen då han kastade sig överallt. Detta samtidigt som jag körde vagnen. Jackan satt typ på halvt och fradgan bubblade ur munnen.
Nu undrar jag detta?
VARFÖR GLOR ALLA JÄVLAR? Vadå, är det ingen som sett en arg unge förut i detta avlånga land? YO, svennar glor alltid om någon unge hörs. Man känner blickarna, även om de är fegt sneglande. Barn skriker, barn blir arga. I synnerhet mina vad det verkar. Ni som käkat blängsylta har er unge aldrig lackat ur eller? Allt sneglande gör mig galen. Jag hatar det!!! Det får mig att känna mig dålig som om det inte vore nog skit som det är. Uppenbarligen.
Hjälp mig, eller sluta snegla för fan.
Vi kom hem, jag lätt genomfuktad inifrån och ut av stress och F blöt av skrik och kamp. Ringde H. Kände paniken komma. Dels över den muppiga situationen och dels över att jag fick Cocovibbar. Läskigt. Har hela tiden sagt att de där två trollen är mest lika. F ser ut som Coco 2 redan direkt efter födseln. Ja, han såg väl ut som Coco två även i magen, innan födseln. Men det visste jag ju inte då!
Ve och fasa. Nu bloggar jag, ska snart ut och hjälpa H, tog en paus. F skriker sedan någon timme tillbaka. Det är verkligen plågsamt för alla och vi vet inte hur vi ska få stopp på det. Vet inte hur vi ska hjälpa honom. Men en sak vet jag! Och det är att detta är en fett jobbig period som kommer att gå över. Hur jag vet det? Jo, för att jag trots allt är hans mamma och känner mitt barn bättre än någon annan. It runs in the family och en dag växer han ifrån det. Men det kan ta något år. Orkar inte tänka på det och hoppas att det blir lite bättre när förkylningen släppt. Han har knappt ätit på en vecka och sömnen är svajig, killen är inte på topp!
Men till alla er sneglare och ont i hjärtat-kommentatorer, som har jag NOLL till övers för, har jag bara en sak att säga:
HÅLL KÄFTEN! Eller fråga mig konkret om jag behöver hjälp. Men sluta svennesnegla!!! NU ska jag hjälpa H med vår son.
 |
| Dom Fernando II av Portugal. |
 |
| Dom Ferman I av Westwood. |
Det är lustigt hur dagarna svänger fram och tillbaka. F skrek till elva och somnade mellan mig och H vid 24. Halvcharmigt. H väckte mig idag vid 09:30 och jag var helt stendöd. Frukosten men varma mackor var fixad, mitt te stod på bordet så det var bara att hugga in:-)! Det blev inget torp igår och inte idag heller :-(. Nåja, vi gjorde oss lite "lördagsfina" och tog en promenad till stan istället. B cyklade och de andra fick åka vagn. Vi tog en vurre vid St:Eriksplan och bredvid korvmojen stod ett kastanjeträd. Lycka. Blancas cykelkorg fylldes raskt med en drös kastanjer!
