Sura kärringar. WHY?

Jag har funderat en del över fenomenet sura kärringar eftersom jag har oturen att råka ut för fenomenet oftare än jag önskar. De finns lite var stans i samhället och deras gemensamma nämnare är att de är just gnälltanter. De finna på biblioteket i Solna centrum, på Operan, i matbutiken och lite var stans där man minst och mest anar det. Jag har försökt att anslysera det hela och har även haft livliga samtal med H om det hela och vi har i vanlig ordning dragit några högst teoretiska slutsatser. (Tillsammans är vi så himla smarta allt som oftast).

Senaste tidens incidenter med gnällisar 45+ har alltså inträffat på biblioteket i Solna centrum och senast igår på Operan.

Incident 1

  På biblioteket blev jag riktigt förbannad och innan jag går dit igen för att lämna tillbaka böckerna ska jag ringa och prata med bibliotekschefen för jag tycker att kärringarnas beteende var minst sagt ruttet. Det blev givetvis tjafs för jag kan ju inte hålla tyst när jag blir arg och denna gången var H på min sida för ovanlighetens skull. Kalla mig hopplös, men jag hade aldrig behandlat låntagare på det sätt som grinisarna behandlade oss.

  I korthet tyckte de att barnen var för högljudda då vi höll på att låna böckerna i låneautomaten. (Orkar du inte läsa om vad som hände så hoppa till nästa underrubrik...) Det var lite tumult eftersom trollen packat vagnen full med böcker och snällt nog ville hjälpa mig att låna böckerna. F lyfte upp böcker från vagnen och jag försökte att hålla reda på vilka som var registrerade och vilka som inte hunnit bli det. Vagnen rullade iväg och samtidigt som jag hade famnen full av böcker stod tjejerna och tjatade om de skulle ha på sig skorna eller inte då vi skulle fika på min medhavda lilla pic nic i rummet närmast Bibliotekstorget som är avsett just för barnfamiljer med fika. (Det  rummet ligger två steg från låneautomaterna).

  Grinis nummer 1 säger att det var värst vad här var högljutt och att det måste bli tystare. Jag replikerar att jag försöker att göra mitt bästa men att det liksom inte är så lätt eftersom jag är där ensam med fyra barn och att hon kanske kan ta och visa lite förståelse inför det faktumet och att det inte alltid går att få en tvååring och en treåring att var tysta bara för att man ber dem. Som hon ju själv ser är det lite körigt att rodda allt. jag låter syrlig, erkänner, men är ändå artig. Har liksom ingen lust att tjattra med henne som inte grädde på moset. Typ. Hon backar lite och försöker att vara trevlig genom att fråga om alla barn är mina (fett less på den frågan) och småpratar med Blanca om det var "kul att ha så många syskon". Eh? Har hon något val eller. Fjanttant, varför terrorisera Blanca med dumma frågor? Ja, jag vet att hon försökte släta över det hela så jag släppte det och sa inget mer.

  Väl inne i lekfikabokrummetrummet fikade vi och barnen tittade i böcker, hela tiden var vi övervakade av kärringarna från lånedisken. Suck! Barnen skötte sig hur bra som helst men lilla Isla har ju en fantastiskt hög och gäll röst, vilket ju inte hon kan rå för. Allt var under kontroll till dess att vi skulle gå då F fick ett klassiskt surutbrott och rullade runt som en tok och skrek så som bara han kan. Kaos. Grinis nummer två kom släpandes från lånedisken och frågade B om hon skulle vara inne i rummet där vi andra var eller om hon skulle gå ut för hon ville stänga dörren eftersom vi lät för mycket. B sa att hon skulle gå hem och inte behövde vara i rummet. Gnällis 2 stängde dörren, Isla öppnade den, B stängde den, I öppnade den, B stängde den osv, jag rullade runt med F för att få på honom skorna medan jag upprepade gånger fräste åt tjejerna att sluta bråka om dörren. C tjattrade om något vad vet jag. Gnällis 2 kom tillbaka och sa att dörren skulle vara stängd, jag sa att vi ändå skulle gå, kämpandes med F:s jäkla skor, så det spelade inte någon roll om dörren var stängd eller öppen.

  Tyckte inte gnällis som passade på att förklara att detta är ett bibliotek osv och hur man skulle uppföra sig där. NOG! Jag sa åt henne att jag jobbar, nåja typ, på ett bibliotek och att jag alldeles ypperligt vet hur man ska bete sig på ett sådant både i tjänst och som låntagare. Yo. Hon tyckte att jag då väl borde veta bättre än så och då fick det fanimej vara ännu mera nog!!!!!! Jag talade om för henne att barnen var trötta och att vi som hon kanske själv kunde se var på väg hem. Jag sa åt henne att hon uppenbarligen aldrig haft barn och om hon nu, mot all förmrmodan, hade det så var det väl en 50 år sedan så att hon inte alls kom ihåg hur det var. Hon fortsatte att hävda att det var hennes jobb att se till att det var tyst på biblioteket med hänsyn till de andra låntagarna. Jo, ok, visst, men det var inga andra människor där för det första och vi var liksom vid låneapparaterna som ligger vid utgången, det var ju knappast så att vi brutit oss in i det tysta läsrummet och härjat. Dessutom är ju rummet mot torget skapat för barn, eller är det tänkt att det är vuxna som tyst och försynt ska klättra på de olikformade modulerna och läsa pekböcker? Vad är tanken egentligen? Är barnfamiljer inte välkomna till Solna bibliotek eller var vi en för stor familj för att få tillträde? Det kunde hon ju inte svara på för då gömde hon sig (ursäkta) svennefegt bakom sitt lilla skrivbord och fortsatte att muttra. Jag ställde frågan igen "är inte barnfamiljer välkomna till Solna stadsbibliotek? Jag vill  veta för just nu känner vi oss inte välkomna. Är vi utslängda på något vis?" Inget svar. Jag förklarade att vi går när vi är klara annars får hon väl kalla på en vakt så att de kan kasta ut oss. Allt avslutades med ett "kärringjävlar!" och sedan gick vi med vår vagn fullastad med böcker som jag aldrig vill lämna tillbaka för jag har ingen lust att sätta min fot på det där stället igen.

Incident 2

Fjanttant på Operan hade köpt ett glas vin i garderoben och stod och hängde med sina tantpolare. Jag och B skulle köpa läsk och choklad i pausen och B stod försynt i sina finkläder och valde choklad. Fjanttanten säger högt till sina vänner för att vi minsann ska höra det "akta glaset där för ungen kan ha ner det, jag, man vet ju inte vad ungar kan ta sig till bla bla". Hon skakar kärringlikt på huvudet så som kärringar i den åldern gör. Ojojoj. Jag sa åt dem att man inte kallar min dotter för "unge" och sedan sa jag högt till B att hon inte skulle bry sig om surkärringarna som uppenbarligen inte vet hur man tilltalar folk och att de betydde sig högst illa. Punkt.

Vad är då grejen?

Jag har funderat över folks behov av att trycka till andra och göra livet allmänt surt och otrevligt i onödan. Jag fattar det verkligen inte. VARFÖR? Det bidrar inte till ett trevligare samhälle direkt och surisarna fiser ut sina surångor åt höger och vänster och det stinker ett "och hör sen" runtomkring dem som en förgiftande, tung dimma. Jag backar ju aldrig, och det kommer jag heller aldrig att göra, jag gillar inte orättvisor och jag avskyr att bli påhoppad, i synnerhet eftersom jag verkligen är den laglydigaste typen på den här planeten som alltid är noga att följa alla regler och anpassa mig efter "hur det ska vara". Jag bli liksom förolämpad över att folk anser att jag inte kan bete mig, för det KAN jag.

  Hur som helst vill folk känna sig förmer och ett sätt är att trycka till och trycka ner andra för att visa sin förträfflighet. Ja, så är det väl bara. Sorgligt egentligen bara tycker jag. De kan ju inte veta att man inte sätter sig på mig. Men de blir varse.

Kvinnor i största allmänhet, H:s teori

Vad kan jag säga? Jag vill inte hålla med H om att kvinnor rent generellt är mer benägna att tjafsa än män för jag anser att alla kvinnor i egenskap av just kvinnor borde känna någon slags systerskap som det förtryckta könet vi på många sätt är i en mansdominerad värld. Vi behöver hålla ihop, stötta varandra och peppa, peppa, peppa. Men vad gör vi? Motarbetar varandra, låter avundsjuka och småaktigheter komma emellan. Vi intrigerar och hugger varandra i ryggen och tävlar om männens gunst. PINSAMT! Äldre ser yngre som hot och motarbetar dem samt passar på att läxa upp efterkommande generationer istället för att på ett positivt sätt förmedla kunskaper och erfarenheter. Kvinnor dömer hårt.

  Tråkigt nog börjar jag undra om inte H har rätt och jag undrar vad som ligger till grund för detta minst sagt mystiska beteende. Är det någon gammal apgrej från den tiden vi hängde i träden, något slags djuriskt beteende som vi trots evolutionen inte kan få bukt med fast vi intalar oss att vi är civiliserade i en civiliserad värld...är kvinnan sitt eget största hot? Intrigerar vi för att vi i grunden vill åt männen och därför måste mota bort varandra?

  Jag har faktiskt noll aning, men det hela är beklämmande. Vi kvinnor måste sluta se varandra som hot! Vi måste hålla ihop över generationerna, utbyta erfarenheter. Vi ska inte bestrida varandra när det finns ett annat kön att kämpa emot, ett dominerande kön som genom historien har gjort noll för att förtjäna det. Nu behöver ju inte alla jämställda pappor ta illa upp, jag generaliserar! Jag tänker globalt, men även lokalt visserligen.

Min teori

På något vis är det enligt vissa legalt att vara otrevlig bara för att man blivit lite äldre, det förstår jag inte alls. Man får liksom bete sig lite hur som helst och det har man då på  något vis rätt till. Äldre tycker att de kan sätta andra på plats i egenskap av just yngre. Men, NEJ!, det har man ingen rätt till. I synnerhet inte mig som sagt.

Tillbaka till incidenterna

Så vad var då bibblokärringarnas grej? De ser en ensam mamma som kämpar med fyra ungar men känner ändå bara att det är lite läge att öka pressen på henne genom att mer eller mindre starta någon minihäxjakt inne på biblioteket. Lustigt. Grejen med biblioteket är just att ALLA är välkomna dit, till och med alkisar och uteliggare som ligger och slaggar i sofforna i tidningshörnan. Ja, jag har det på bild i min förra mobil! Tydligen är det också helt ok att sitta i bilderboksrummet och halsa sjuprocentig cider  ur burk som man sedan lite käckt kastar i sopen där alla småbarn stökar runt. Ja, jag har även det på bild i min förra mobil. Men HUA om det kommer in en barnfamilj som låter lite för mycket! Fy bubblan, sådant gillas inte av Britta och Berit. Ursäkta men så vitt jag vet finansieras Brittas och Berits löner av våra skattepengar och jag hade ingen aning om att de har betalt för att vara otrevliga för dem pengarna.

  Vad kärringen på Operan beträffar tycker jag att det är synd att hon måste slänga ur sig otrevligheter mot en liten 6-årig flicka som lite försynt står och väljer choklad. Det var givetvis inte mycket små barn där igår och ja, vi blev utstirrade. Men hur skulle det vara om folk log lite istället och tyckte att det väl är kul för en liten tjej att få gå på Kungliga Operan. Teoretiskt sätt hade vi också pyntat 700 spänn per biljett!! (Vi hade visserligen fått dem, men det visste ju ingen annan:-)) Blanca var så duktig och satt stilla och såg hela föreställningen, jag menar hur många 6-åringar kan det utan minsta stök? De som satt framför oss var däremot supertrevliga och snälla och småpratade med Blanca.

Inte alla

Givetvis är inte alla sura och griniga. Långt ifrån, men det är fortfarande alldeles för många som är det. Jag tänker alltid att dessa människor kanske är bittra och ledsna över något i livet. Kanske har de inte så kul, kanske har de ont och en massa krämpor. Vad vet jag. Säkert får de för lite sex! Sådant kan man bli sur av. Alltså jag skrev det inte för att låta dryg, utan för att jag uppriktigt tror det. Min och Hasses teori är att om man är glad och tillfreds blir man per automatik trevlig, för det finns liksom ingen anledning att sura och dumma sig då. Jag försöker alltid att tänka på det och faktum är att jag respekterar äldre och  de slit de lagt ner i sitt liv, jag hjälper alltid folk med dörrar och rullatorer etc när jag ser att hjälp behövs. (Senast på bussen idag, även om jag själv har en dubbelvagn och tre ungar i släptåg.) Jag tycker att alla ska hjälpas åt och jag är snäll och trevlig, MEN jag tar ingen skit och då spelar ålder ingen roll.

 Avslutningsvis

Tanten under oss är jättesnäll fast hon har oturen att ha oss till grannar, jag ber gärna om ursäkt för det och försöker hålla pli på ungarna även om det visat sig vara stört omöjligt. Hon får ösa på decibel på sin tv hur mycket hon vill, ingen kommer någonsin att anklaga henne. Ge och ta när det är som enklast och totalt självklart.

Jaha, och så var det med den saken. Kom igen tanterna le lite för fan. OM jag nu blir en suristant, kanske är jag redan på väg, så får någon verkligen säga till mig för det är det sista jag vill! Gode Gud, låt det inte ske. Jag kommer fortsätta att försöka vara en bra medmänniska, men se upp där ute för skit och otrevligheter tar jag bara inte. Punkt slut och Santé.

Ps. Givetvis var föreställningen igår magisk och jag och liten B som båda var på Operan för första gången var hänförda:-)!!!!! Mamma/Blanca- mys de lux. Ds.

Dios mío! Mitt hem är en spåkula

Igår kom O hem till mig för att spå mig, E, H och L som plötsligt kommit flaxande från Mosva. E hade sagt till mig att O är helt fenomenal på att spå och han hade redan spått några av hennes vänner. Jag blev sjukt nyfiken för även om jag vill verka en smula skeptisk hade jag några grejer som jag ville fråga O om. Jag blev spådd i 2 1/2 timme(!) och det var nog bland det märkligaste jag varit med om.

  Jag överdriver inte när jag säger att ALLT stämde och det var heller inga generella saker som skulle passat in på vem som helst. O berättade saker om min barndom, om alla mina föräldrar och min bror. Han kunde sätta fingret på mina irriga tankar som jag inte berättat om för någon. Han kunde även  känna av statusen på mitt inre tillstånd och det blev några DIOS MIO igår:-)! E har översatt alla seanser och nu har hon en hållhake eller två på oss alla;-)!! HAHA, vad har E inte hört de senaste dagarna, hoppas att hon har tystnadsplikt:-).

  Jag var helnöjd, E och L med. H är alltid lite svårflirtad bara för att...Oscar är min landsman från Colombia och han är verkligen en vänlig själ. Ska bli så kul att hälsa på honom på plats i vår gemensamma födelsestad nästa år. Jag ser verkligen fram emot det! Barnen är också taggade och jag vet att denna resa kommer att bli mycket speciell.

  Just nu spår O en kompis till E i rummet bredvid. Vad har hänt med mitt hem? Värsta platsen för seanser, haha!!! Jag bara älskar det. Visst gnäller jag ibland över att mitt liv är lite graaht, men jag tar tillbaka det. NU. Det händer faktiskt rätt ofta roliga och lite galna saker här :-) och mycket av det galna hänger ihop med min kära lilla loca E. Mitt hem har blivit ett internationellt tillhåll och E släpar hit alla möjliga olika personer som min familj får träffa. Många sover över, vilket är ok eftersom vi har plats och barnen har vant sig vid att det ofta kommer hit folk. Inte sällan frågar de mig "mamma, vem kommer idag?". Blir svaret ingen blir de besvikna!

  Jag inser sakta men säkert att mitt hem har blivit precis den plats jag vill att det ska vara. Ett hem som öppnar dörrarna för folk, ett hem där det händer saker och där spännande möten sker. Jag gillar ju när det är lite acton och E är bra på det där med just action. Återigen tackar jag min lyckliga stjärna över att E kommit in i vårt liv. Hon betyder oerhört mycket för oss alla, obeskrivligt mycket! Dessutom har hon lärt mig att bli lite mer tranquilo och det behövs verkligen. E är chill!

  Efter seansen ska jag och O på stan. Haha, han kan typ ingen engelska och jag kan typ ingen spanska. Men vi hattar oss fram och försöker båda två. Nästa gång vi ses kommer jag att kunna prata bättre spanska med honom, ett löfte. Ja, alltså inte svårt att hålla för mycket sämre kan det liksom inte bli...

Nu tar vi sikte på gamla stan, dags för spektakel i latinamerikansk anda.

SANTÉ!

Nu får det fan va slut på eländet!

JA, DE FÅRE!

Kom just tillbaka från den HEMSKASTE joggingrundan EVER! Jag var ute i 40 minuter och kände av var eviga sekund av denna sabla runda. Det var plågsamt jobbigt, allt gick trögt och som extra motgång fuckade Spotify upp sig så att jag fick lyssna på radio. Naturligtvis spelades bara skitmusik vilket gjorde den horribla rundan ännu mer plågsam. 

 Nedåtgående spiral

Har inte tränat mycket alls på sista tiden vilket verkligen stör mig. H har just gått ner två kilo och jag konstaterar bittert att jag gått upp ett kilo istället. Jag som i mitt tidigare liv varit i rörelse jämt blir tjocko av att sitta stilla på en stol hela dagarna. Inte bra alls, jag behöver min jogging!!!! Har inte haft lust med orbin heller och min motivation har varit i botten. H dömer hårt, men jag orkar inte vara så taskig mot mig själv just nu faktiskt. Det räcker med allt som varit utan att jag dessutom ska behöva skuldbelägga mig själv för att har blivit vinterfet. Det är inte enbart mitt fel :-(. Jag har liksom tappat gnistan och lusten för saker och ting och givetvis blir det ännu värre när jag inte joggar. Innerst inne vet jag att det får mig på bra humör. Men som läkaren jag intervjuade konstaterade; är man låg, stressad och mår dåligt plockar man lätt bort de saker som egentligen gör att man mår bättre. Dumt men så är det bara, och det är precis det jag gjort. Igår åt jag två glassar fast jag inte ens var sugen, så korkat! 

Jobbo - Hasse?

H drog upp alla tidigare idag, alla var stendöda och Hasses popularitet denna morgon sjönk hastigt. Alla, inklusive moi, gnällde och tyckte att han var DUM. Väl uppe, efter att jag "baddat upp" mitt öga insåg jag att solen sken. WOW! Jag fixade ungarna vinkade av hela högen och drog på mig joggingkläderna. Ny kepa och ny tröja:-)! Inspiration för en ny säsong i spåret. 

En vanlig onsdag

Tyckte liksom att vi kunde vänta med att vända livet tillbaka till de tider vi ska hålla på måndag istället för att bara ändra allt i en chokartad handvändning en vanlig onsdag. Mitt i veckan kändes B. Sedan kom jag på att det faktiskt var en riktigt bra idé! Varför vänta till måndag när allt kan ordnas på studs. HALLÅ! Jag bestämde mig för att det var precis det som behövdes. Rivstart. Nu får det vara slut på eländet. 

Efter regn kommer sol

Varje moln har en guldkant och efter regn ska det komma sol vad jag vet och nu är det dags för den jäkla solen att skina!!!!!! SKIN! 

Beach 2013

Jag har inte gett upp tanken på det hela alls. Just nu känner jag bara kampvilja. All den här soggiga sjukskiten ska fan inte dra ner oss i fördärvet. Jag ska ha den där bikinin och jag ska vara i mitt livs bästa form. Påreba. Det är nu det börjar. Watch out:-).

Nytt

Nytt på bloggen ska dokumentation om min träning inför sommaren vara, det ska bli en följetong helt enkelt. Den ska vara ärlig och sann och även eventuellt fusk ska blottas. Följ min träning här. Från och med nu...

SANTÈ! Nu ska jag skölja av min ansiktsmask och jobba.

Två pensionärer

Bättre känns det liksom inte alls just nu. Jag och H är som två skruttiga pensionärer nere för räkning. Nu har det till och med gått så långt att vi nästan bara pratar krämpor. I veckorna hinner vi inte alltid prata så mycket och den lilla tid som finns passar vi på att avlägga rapport om det senaste på sjukfronten.

Hans status:
H har fortfarande inte blivit av med sin ögonskit. Den två veckor långa infektionen från helvetet har gett honom skavsår på insidan av ögonlocken och det har varit så pass illa att han inte kunnat öppna ögonen på morgonen utan att behöva bända upp ögonlocken med fingrarna.

Han har haft ont i halsen i tre veckor och pratar helst inte alls just nu. Ta halsprov! detta har jag sagt i två veckor nu för jag har fått för mig att han har halsfluss.

Idag började han att blöda näsblod på dagis vilket han endast gör om han är utmattad.

I övrigt har han blivit nyttigare och gått ner två kilo och kör envist på med sin styrketräning.

Min status:
Jag tackar för ögoninfektionen som jag fick i fredags eller när det nu var. Jag har övertagit H:s receptbelagda medicin och kör på med den men det vill liksom inte ge sig. Jag är glad över att jag bara har det i ett öga! Hallelulja vad tacksam jag är för det.

Ryggont har jag konstant så det räknas inte längre.

Vaknade i natt av att jag hade så ont i nacken att jag bara låg och skrek. Lyckades ta mig upp ur sängen. Fick konstiga stickningar i händerna och armarna och lite smått panik. Gjorde så ont i nacken att jag nästan kräktes. H pillade i mig värktabletter och smetade på tigerbalsam. Sedan fick han hjälpa mig att bygga upp mig i sängen med kuddar på det enda sättet jag kunde rent fysiskt och sedan fick jag sitta upp och sova resten av natten. Tog ett hett bad men är fortfarande helt stel och kan absolut inte se mig m över axeln åt något håll. Kvasimodo är mitt namn. Kalla mig Kvasi, det är ok.

Har som fjäder i hatten hängt på Psoriasisförbunder på Kungsholmen för att med äckligt B-ljus sola bort mina stressutslag som jag haft från topp till tå. Är just nu utskriven men är alltid välkommen åter eftersom det med största sannolikhet kommer att komma tillbaka. Känns tryggt att veta att jag har ett stammishak att hänga på för blott en hundring! Ska med krämers hjälp försöka att hålla mig därifrån...

Är även förkyld.

Har inte gått ner två kilo fast H blivit nyttigare!

Ute är det Polenväder och jag väntar uppgivet på bättre tider.

Santé!

Ps. Jag har länge letat efter det perfekta uttrycket som liksom ska bli mitt. En jag känner använder sig ständigt av BISOU och jag tycker att det är så snyggt. Nu är ju det redan inmutat och paxat så jag kan inte bara sno det rakt av. Eller jo det kan jag, eftersom ingen av mina vänner känner henne men det är för mycket copy cat över det hela så det funkar inte riktigt för mig. Synd egentligen då det är så perfekt.

  Insåg att jag behöver något mer ironiskt och cyniskt som passar min krassa natur bättre.  Och vips så hände det på en gata i själva staden PARIS! Mitt uttryck kom plötsligt till mig och det kändes med ens så otroligt självklart och rätt. SANTÉ! Vad kunde väl vara mer passande? En skål till livet fullt av skit, drömmar och galenskap, så som det ju är mest för de flesta av oss.

  Från och med då/nu är det alltså min signatur. Ingen får sno den för jag har paxat den vilket på vuxenspråk betyder att Santé bara är MITT, MITT, MITT! Allt jag gör ska från och med nu avslutas med ett Santé; blogginlägg, hej då kramen på stan, telefonsamtal. U name it. Jag fullkomligt älskar mitt nya ord och känner att vi är så rätt för varandra. Det kommer du snart också att märka!

Så, ja, Santé på er där ute i världen. Nu ska jag jobba. /Kvasi

Ett litet "hej" från den döende bloggen

Har just intervjuat en dunderexpert om utmattningssyndrom och började typ undra om samtalet handlade om bara just MIG! Det gjorde det givetvis inte, det bara kändes så för just när hon räknade upp symptom, orsaker och verkan var det som om jag hade lättat mitt skrumpna lilla hjärta för henne.

  Just nu känner jag igen alla tecken alltför väl! Kunde bocka av alla punkter i princip; dålig sömn, ont i axlar och rygg, oroskänslor i magen, svårt att koncentrera mig och hålla fler saker i huvudet samtidigt, jobbar långsammare, är irriterad och låg. Jag har kommit till det stadium när sömn och vila inte längre ger någon återhämtning för att det helt enkelt inte räcker. Fyra dagar i Paris var fantastiska, men väl hemma när allt åter rullar igång är Paris återhämtningsmässigt borta på mindre än en vecka även om perfekt underbara minnen består for ever.

  Jag tog till mig allt experten sa och hoppas nu själv kunna följa hennes råd och tips. Egentligen var det ganska självklara grundläggande grejer, men tänk att det ska vara så svårt att få till! Det är märkligt, för under stress reagerar de flesta av oss med att leva osundare och på ett sätt som egentligen direkt förvärrar situationen. Jag var visst inget lyckat undantag. SYND! För mig alltså.

  Att ha haft sjuka barn hemma i inte mindre än 11 veckor har tagit på mitt psyke. Stressen det ackumulerat har inte varit nådig. Jag har varit helt sönderstressad och fått tunnelseende. jag och H har bara kunnat koncentrerat oss på att fixa en dag i taget, ibland har jag inte ens orkat tänka längre än en timme framåt i tiden. Allt som inte rört vår cirkus (inklusive E givetvis) eller arbete har fått stå tillbaka helt och hållet. Jag har liksom inte haft tid att tänka på/bry mig om något annat. Helt galet!

  Men det är väl bara så det blir och eftersom jag och H inte har någon familj eller släkt som kan eller vill hjälpa oss (E undantagen givetvis) så har vi liksom ingen vi kan luta oss mot förutom varandra. Och återigen så är jag så evinnerligt fett JÄVLA tacksam över att det är tillsammans med just H som jag titt som tätt sitter i skiten och ingen annan. Det finns ingen som det går att lita på som H, han är en klippa till och med när han själv är nere för räkning med dubbla hjärtslag och ögoninfektion från helvetet. Trots det peppar han mig alltid och jag bara fattar inte hur han orkar!!! Han klagar aldrig utan bara kämpar på för familjens bästa.

Jag skriver det här och jag säger det nästan dagligen till honom:

Du är heeeeelt fantastisk. Jag vet fan ingen som kämpar och jobbar så hårt som du trots att du knappt sover något alls. Jag beundrar din styrka och din otroliga uthållighet, din entusiasm och stretarvilja fast allt känns så jävla motigt. Jag beundrar hur du lyckas se det positiva i vår tillvaro när jag själv bara vill lägga mig ner och ge upp. Din kärlek till familjen ger oss alla styrka och jag vill bli en bättre människa och kämpa på vid din sida till dess vi båda stupar om det så ska va. Jag älskar dig över allt annat på jorden och kan inte leva en enda dag utan dig. 

  Men i helgen får du gärna montera ihop Blancas cykel och lägga ut de där grejerna på Blocket samt fixa min deklaration!!!!

  Idag är alla på dagis för anda dagen i rad och jag jobbar på för fullt, ligger lite efter givetvis men tror ändå att allt är under kontroll. Lyssnar på Jill Scotts A lovely day och försöker intala mig själv att det är just det som det är.